Björn Fridén: Omöjligt att veta något nuförtiden
Foto: Klara Linder/Socialdemokraterna
Att vara politisk krönikör är i grunden ett enkelt koncept. Något inträffar, man öser fram begriplig text ur sin väldiga bank av kunskap och berättar hur det ligger till. Veckan därpå upprepar man proceduren.
Det här bygger förstås på att man vet något. De senaste tre-fyra åren har inte varit nådiga för den som tror sig veta något. Brexit, Donald Trump och oförmågan att greppa Sverigedemokraternas tillväxt. Det fanns en tid då politiken var förutsägbar. Det var en annan tid.
För fyra år sedan hade det inte varit svårt att veta vad man skulle tycka om en uppgörelse med Centern och Liberalerna. Nu är det krångligare. Förr visste man saker. Nu är det bara i mina modigare stunder jag ens vågar mig på att tro något.
Somliga dödförklarar Alliansen, andra socialdemokratin. En tredje kallar Annie Lööf för Quisling i en sällsynt dålig historisk parallell. Miljöpartiet och/eller Liberalerna kommer åka ur riksdagen.
Säga vad man vill om uppgörelsen, men Moderaternas och Kristdemokraternas reaktioner skvallrar väl en del om exakt hur högervridet alternativet är.
Vi socialdemokrater har varit väldigt noga med att påpeka att Ulf Kristersson inte kan vara statsminister utan Sverigedemokraternas stöd eftersom 144 rödgröna riksdagsmandat är fler än allianspartiernas 143. Då är det viktigt att minnas att 100 socialdemokratiska mandat inte är tillräckligt för att regera landet utan rejäla eftergifter. Det kan man tycka vad man vill om, men valresultat är valresultat.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Ge oss fler mandat så blir det mer S-politik. Uppgörelsen kan mycket väl ge partiet en friare roll gentemot regeringsmakten.”[/blockquote]
Det finns en hel del bra i uppgörelsen. Inte minst på miljöområdet. När det kommer till arbetsmarknad och välfärd är det en hel del bitter medicin att svälja. Å andra sidan har vi valt en riksdag med ett kompakt stöd för fortsatt vinstjakt i vård och skola. Det finns också en tydlig majoritet för att pressa tillbaka arbetares rättigheter.
Fördelen med den här uppgörelsen är att ingen förväntar sig att vi socialdemokrater ska hylla den i tid och otid. Vi brukar vara bra på att offentligt älska alla våra kompromisser när vi väl tagit hand. Den här gången förväntar sig ingen det. Partiorganisationen kan med gott samvete kampanja vidare på partiprogrammet. Regeringen blir tydligare ett av rörelsens verktyg. Ge oss fler mandat så blir det mer S-politik. Uppgörelsen kan mycket väl ge partiet en friare roll gentemot regeringsmakten.
Tvärsäkerheten till trots är det ingen – ingen – som vet hur den här uppgörelsen kommer landa. Mer än att min roll som krönikör är säkrad. Mina gissningar är nämligen inte sämre än någon annans.
