Anne-Marie Lindgren: Ekologisk och social hållbarhet hänger ihop
Foto: Pixabay
Miljöpartiets övergång till den borgerliga sidan i Stockholm bygger på en överenskommelse där MP i utbyte mot ett antal miljöåtgärder (varav de flesta högst sannolikt hade gått igenom i fullmäktige oavsett politisk ledning) släppt fram ett antal moderata krav gällande den sociala infrastrukturen.
De viktigaste handlar om återupptagen utförsäljning av hyresrätter och om att uppmuntra fortsatta privatiseringar. Ombildningarna motiverades med önskan att åstadkomma mer blandade upplåtelseformer i förorterna. Ironiskt nog stoppade den nya blågröna majoriteten sedan bygget av några nya hyreshus i en villaförort.
Det moderata finansborgarrådet försvarade också ombildningarna med att det skulle ge pengar att bygga nya hyresrätter. Men lika ironiskt innebar överenskommelsen med MP att planerna på uppemot 1 000 nya hyresrätter, som skulle tagit en del av ett stort grönområde i anspråk, stoppades.
Det uppges visserligen att de i stället ska byggas ”någon annanstans”, men var detta ”någon annanstans” finns är mycket oklart.
Inom MP pågår visst en diskussion om man fortsättningsvis ska koncentrera sig på miljöfrågorna och mer eller mindre släppa övriga politikområden. Och det verkar som att MP i Stockholm tagit beslutet att göra just det.
På ett sätt kan man tycka att det är försvarligt: ser man miljöfrågorna som sin främsta prioritet är det rimligt att koncentrera sina resurser dit. Men om man som politiskt parti sätter sig i politisk ledning, för ett land, en kommun eller en region, är man rent definitionsmässigt ansvarig för ALLA frågor som denna ledning har att hantera – och därmed för att också de frågorna får vettiga lösningar.
Och, bör det tilläggas, för att de lösningarna inte blir sådana att de i ett litet bredare perspektiv motverkar miljöpolitiken.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Kan man driva miljöpolitik utan att ta hänsyn till de sociala effekterna? ”[/blockquote]
Så det är den grundläggande frågan: Kan man driva miljöpolitik utan att ta hänsyn till de sociala effekterna? Måste inte en politik för ekologisk hållbarhet vara också socialt hållbar? Är det inte aningslöst att byta miljöfördelar mot åtgärder som driver på sociala klyftor, gynnar de ekonomiskt starkare grupperna på bekostnad av de ekonomiskt svagare och med det bygger på de sociala motsättningarna? För det är ju faktiskt inte nödvändigt, sakligt sett.
Vid KTH (Tekniska Högskolan i Stockholm) håller ett fyraårigt forskningsprojekt på att avslutas, som går ut på att skapa scenarier för hur hållbara samhällen, samhällen där förbrukningen av horden fysiska resurser hålls inom ramen för vad planeten tål, skulle kunna se ut.
Scenarierna är olika, bygger på olika urbaniseringsgrad och på olika sätt att organisera ekonomin. Men det intressanta, och viktiga, är att de alla bygger på dels väl utbyggda offentliga tjänster (vård, skola, omsorg), dels på tämligen små ekonomiska klyftor. Annars skulle det inte fungera.
De här scenarierna är inte prognoser över hur utvecklingen kan tänkas gå; de är olika tänkbara modeller för hur hållbara samhällen skulle kunna se ut. Och i den meningen naturligtvis tänkbara som mål, eller riktmärken, för hur utvecklingen bör styras.
I det ligger, som sagt, en fungerande välfärdspolitik. I det ligger också en tydlig, samhällelig kontroll över de privata vinstintressen, där just kravet på vinst driver på för en utveckling mot ständigt ökad resursförbrukning.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Läser man de senaste larmrapporterna från klimatforskarna drar man onekligen slutsatsen att det finns en hel del i den vägen som dagens ekonomiska system inte klarar.”[/blockquote]
Det är, bör det tilläggas med tanke på den borgerliga vanan att etikettera allting som handlar om regleringar av det ekonomiska livet, inte detsamma som avskaffandet av privat företagsamhet eller ”socialisering”. Det är att i gammal blandekonomisk ordning sätta upp regelverk och använda styrmekanismer, som leder till bättre resurshushållning. Och läser man de senaste larmrapporterna från klimatforskarna drar man onekligen slutsatsen att det finns en hel del i den vägen som dagens ekonomiska system inte klarar.
Men det ligger kanske närmare till för socialdemokratin än för MP att börja forma en politik som kombinerar åtgärder mot ekonomiska klyftor med åtgärder för ekologisk hållbarhet?
