Nina Wadensjö: Förintelsen utplånade inte hatet mot judar

Från fotoutställningen Witnesses på Kulturhuset i Stockholm. Foto: Mikael Jansson

”Jag är över 90 år, och är nu bland de sista överlevande. En av de sista som har upplevt det som hände. Det är därför jag vill berätta innan jag dör. Det är som en slags plikt, eller kalla det vad du vill.”

Det citatet går just nu att läsa på en vägg på fotoutställningen Witnesses på Kulturhuset i Stockholm. En utställning som jag hoppas att många, många hinner besöka, inte minst skolklasser. Det är fotografen Mikael Jansson som tagit porträttbilder av 97 av de överlevande från Förintelsen som idag lever i Sverige. Till bilderna finns flera inspelade intervjuer, en filmad skolföreläsning och många citat att läsa. Dessutom foton från Bergen-Belsen och Auschwitz, såväl från 1945 som i dag. 

När jag gick i skolan var dessa lägers namn betydligt mer avlägsna än de är för mig i dag. Bilderna på döda och dödssjuka lägerfångar fanns med i historieböckerna, men de var just därför något som hörde till historien.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Nazismen var utplånad. Och med den hatet mot judarna. Det visade sig vara en mycket naiv villfarelse…”[/blockquote]

Jag kan inte minnas att jag en enda gång hörde någon som själv överlevt berätta om sina upplevelser. Vi läste Anne Franks dagbok, men lärde oss samtidigt att det som skett under andra världskriget aldrig skulle kunna ske igen. Nazismen var utplånad. Och med den hatet mot judarna. Det visade sig vara en mycket naiv villfarelse…

Under nittiotalet blev nynazisterna och förintelseförnekarna allt fler, det behövdes motkrafter och det var nödvändigt att fortsätta att berätta. Böcker skrevs, filmer gjordes. 1998 delades boken ”Om detta må ni berätta” ut till alla hushåll med skolbarn i Sverige. Den dåvarande regeringen, ledd av Göran Persson, låg bakom satsningen. 2003 startades myndigheten Forum för levande historia. För att det var viktigt, men tyvärr också för att det var nödvändigt. Det världen borde ha vaccinerats mot visade sig leva kvar. Och gör så än i dag.

Nu ser vi attentat mot synagogor, och de kommer från flera håll. Vi ser marscherande nazister på gatorna. Vi ser antisemitiska bilder spridas på nätet och hakkors målas på väggar. Judiska skolor bevakas av väktare och polis. Och även utställningen på Kulturhuset i Stockholm har väktare på plats. Så ser verkligheten ut, både i världen och i Sverige.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Hon var en av många som berövades hela sin familj, men som trots det lyckades börja om.”[/blockquote]

Helt nära mig, i min egen vardag, är det som jag en gång såg som historia numera högst närvarande. Den person jag delar mitt liv med är vaksam – vaksam på attityder, ord och handlingar. Och det med rätta. I hans familj har det fötts barn, barnbarn och barnbarnsbarn tack vara att en enda person räddades i sista stund och därefter kom till Sverige med de vita bussarna. Hon var en av många som berövades hela sin familj, men som trots det lyckades börja om.

Hennes berättelse är numera dokumenterad, men det tog tid innan det gjordes. När de som överlevt kom till Sverige var tanken ofta ”nu är det över, nu går vi vidare”. Att minnas var alltför plågsamt, bättre att försöka börja om på nytt. Och därmed har många vittnesmål gått förlorade för eftervärlden. Att så många av dem ändå går att möta i utställningen Witnesses, men även i podcasten Överlevarna, är en verkligt viktig gärning.

Eller som psykologen, författaren och Palmepristagaren Hédi Fried, som själv överlevde Bergen-Belsen och Auschwitz, säger: ”Det som inte kan hända, kan hända. Sånt som har hänt en gång kan hända igen.”