Anne-Marie Lindgren: Vilken politik skulle en mittenregering föra?

Kampen för att erövra regeringsmakten från S har mycket länge varit kittet i borgerligheten. De två första gångerna – Fälldin/Ullsten-regeringarna och Bildtregimen – blev inte särskilt lyckade, och stärkte knappast det borgerliga självförtroendet.

Med Alliansen blev det annorlunda. En pånyttfödd borgerlighet vann valet 2006 och skapade bilden av att de stod för de lösningar som var vad det moderna samhället krävde.

Och trodde säkert att de för alltid lämnat socialdemokratin bakom sig.

Valförlusten 2014 blev en chock, som varit mycket svår att ta till sig. Detsamma gäller uppenbart om årets valresultat; sannolikt hade Alliansen varit övertygad om att slå den rödgröna regeringens siffror.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Alliansen är det borgerliga drömslottsbygget, och blockgränsen är staketet omkring den.”[/blockquote]

Alliansen är det borgerliga drömslottsbygget, och blockgränsen är staketet omkring den. Det är svårt att erkänna att ett drömslott blivit omodernt och att man nog borde flytta och börja ett nytt liv. Det är att lämna det gamla trygga invanda för ett steg rakt ut det okända.

Så jag misstänker att det steget kan tas först efter att de kört Alliansalternativet i botten – antingen genom en nedröstad statsministerkandidat eller ett budgetkaos i riksdagen några månader senare.

Men alldeles oavsett vart de olika Allianspartierna tar vägen, nu eller senare, behöver socialdemokratin mycket noga överväga sina egna alternativ.

Att bryta blockpolitiken är i sig något önskvärt. Att ingå i en blocköverskridande regering är något annat. Koalitioner mellan partier som på viktiga punkter drar åt helt olika håll blir sällan lyckade. Den inbördes oenigheten gör det svårt att på allvar göra något i de frågor man är oenig om, eller tvingar fram illa underbyggda kompromisser. Som inte heller löser några problem.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Vilken politik ska denna regering föra?”[/blockquote]

Och det är här, någonstans, som problemet ligger, även om man nu skulle få fram en blocköverskridande regering: Vilken politik ska denna regering föra?

Det finns samstämmighet över blockgränsen om behovet av fler poliser och fler lärare, och mer pengar till sjukvården. Det finns, högst sannolikt, ingen samstämmighet om hur detta ska finansieras.

Det finns alldeles definitivt ingen samsyn om arbetsmarknaden. Alla borgerliga partier vill luckra upp las och lagstifta om låglönejobb; båda förslagen är omöjliga för S att godta. S vill å andra sidan avskaffa möjligheten att stapla visstidsanställningar, avskaffa delade turer och göra heltid till norm. Högst sannolikt är det svårt för borgerligheten att godta något av detta.

Den långvarigt vikande trenden för socialdemokratin har, menar jag, att göra med ett sjunkande förtroende för partiets förmåga att hantera sina egna kärnfrågor, alltså den sociala välfärden och villkoren i arbetslivet. Något som inte lett till att S-väljare gått till de borgerliga partierna, eftersom de inte heller klarat frågorna; de privatiseringar och den marknadsstyrning som skulle sköta alltihop så mycket bättre än politiken har misslyckats rejält.

Så väljarna har vikit av till Sverigedemokraterna.

Här borde även borgerligheten ägna sig åt självrannsakan, eftersom också deras väljare gett sig av åt det hållet. Tecknen på en sådan omprövning är hittills försumbara.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Haken är, som sagt, att om detta innebär att ett antal faktiska problem får otillräckliga, eller direkt kontraproduktiva lösningar, så kommer väljarflykten till partier typ SD högst sannolikt att fortsätta.”[/blockquote]

Det låter säga sig att när det inte finns klara majoriteter måste alla kompromissa, ge upp en del för att vinna en del. Haken är, som sagt, att om detta innebär att ett antal faktiska problem får otillräckliga, eller direkt kontraproduktiva lösningar, så kommer väljarflykten till partier typ SD högst sannolikt att fortsätta.

Går det att åstadkomma någon sorts mittenregering, där de värsta attackerna på välfärdssystemen och lönebildningen stoppas, kan det kanske vara värt ett försök. Men då måste S i stället driva en parallell verksamhet för att att formulera de egna tydliga alternativen inför nästa val.

Får vi i stället en ren högerregering är det, förstås, ännu viktigare att formulera, och driva, sådana alternativ.

Och för att kunna göra det – ja då gäller August Palms uppmaning från det där första anförandet 1881: Organisera!

Både fackligt och politiskt, bör tilläggas.