Nina Wadensjö: Kristersson vågar inte ta tag i tonläget

Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali med mobilen på Drottninggatan i Stockholm. Foto. Jan Söderström

Jodå, det är viktigt att kunna förlåta, att ge någon en ny chans, att orka vända blad eller vända andra kinden till, att bita ihop, att vara överseende, förstående, vidsynt och tolerant. Inte minst när det är val.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Jag är så outsägligt trött på Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali.”[/blockquote]

Men mitt tålamod tryter. Jag är så outsägligt trött på Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali. Eller kanske inte främst på honom, utan mest på det sätt han behandlas av den egna partiledningen.

För er som inte råkar ha koll på Hanif Bali är det mycket lätt att hitta en rad skandaler av typen påhopp, rallarsvingar och obehagliga uttalanden. Hans raljerande och konfrontativa ton har gjort honom omåttligt populär – inte minst på nätet. Han använder sig av samma sorts polariserande retorik som många av de debattörer som ligger betydligt längre till höger på skalan.

Det finns nog en tro inom Moderaterna att Hanif Bali ensam ska lyckas stoppa en del av deras läckage av väljare till Sverigedemokraterna, även om risken är stor att han samtidigt öppnar dammluckorna åt det hållet.

Ett högt spel för ett krympande parti, men uppenbarligen en risk man känner sig nödgad att ta. Kanske för att ett ordentligt avståndstagande från Hanif Bali och hans retorik skulle kunna drabba Moderaternas egen partiledning hårt. Så pass populär är han.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Han är guldklimpen som bara är lite härligt busig.”[/blockquote]

Så Hanif Bali behandlas som en trotsig tvååring som föräldrarna/partiledningen inte riktigt orkar sätta gränser för. Han är guldklimpen som bara är lite härligt busig. Därför bäddas han in i bomull, får lite milt skäll men alltid nya chanser att bete sig illa.

I våras var partiledningen tvungen att markera på allvar. Då lovade han att sluta twittra när han tvingats lämna partistyrelsen efter att ha spritt en känslig mailkonversation mellan UD och en journalist, en konversation som högerpopulistiska Nyheter Idag varit först med att publicera. Det blev dock ingen lång paus på Twitter.

Nu har TU (medieutgivarnas organisation) protesterat sedan Hanif Bali poserat på bild med vapen och förklarat krig mot Dagens Nyheter. Roligt – ja, det tycker väldigt många som ser att det är gjort med glimten i ögat. Men bra för det demokratiska samtalet? Högst tveksamt. Och riskabelt med tanke på det ökade hat och hot vi ser riktat mot både politik och medier?

Ja, troligtvis. Det finns exempel som förskräcker på när sådan humor tagits på allvar av störda personer.

Bilden där Hanif Bali poserar med vapen och förklarat krig mot Dagens Nyheter.

Men det här handlar egentligen inte om just Hanif Bali, det här handlar om hur vi ser på det politiska samtalet långsiktigt. Hur vill vi att det ska vara?

Orkar vi hålla fast vid en vettig och vuxen ton i politiken, eller har vi redan abdikerat till förmån för det nya samtalsklimatet – det de flesta partier och förtroendevalda inte greppat trots att det sakta men säkert tagit över den dagliga debatten omkring oss. Den ton som legitimerar allt hätskare angrepp på politiker, medier och åsiktsmotståndare.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Jag har själv sagt, gjort och skrivit saker som jag inte är särskilt stolt över, sådant som jag ångrar och som hållit mig vaken om nätterna.”[/blockquote]

Jag ska inte kasta sten i glashus. Jag har själv sagt, gjort och skrivit saker som jag inte är särskilt stolt över, sådant som jag ångrar och som hållit mig vaken om nätterna. Det som oroar mig mest med Hanif Bali är att han kanske inte alls sover dåligt, utan snarare gott varje natt.

Och det oroar mig ännu mer att de som möjliggör för honom att fortsätta sina hätska – om än ironiska – twitterattacker kanske sover lika gott de. Att vara vuxen i rummet är att ta ansvar, för det som sägs och det som görs av dem man leder och är en förebild för. Där visar Ulf Kristersson inget ledarskap alls.