Anne-Marie Lindgren: Lyssna mer på personalen än på konsulterna
Att leda en övergångsregering i väntan på att en ny regering ska bildas innebär inte att det skett en statskupp eller att det är ett sätt att stänga andra partier ute från makten.
Skyddsombuden vid akuten på Danderyds sjukhus planerar, enligt Aftonbladet, en anmälan till Arbetsmiljöverket om brister i arbetsmiljön. Att döma av artikeln är det höggradigt befogat. Arbetspass på upp till 15 timmar, med beordrad övertid som inte går att neka, utan paus för vare sig mat eller toalettbesök. Upp till åtta timmars väntetid för patienterna, och extrasängar i en kulvert.
Orsaken? Ja, i botten finns en allmänt snål politik vad gäller just sjukhusen.
Men den utlösande faktorn för dagens kris var beslutet att Nya Karolinska enbart skulle ha en så kallad intensivakut, en mottagning för mycket svårt skadade eller sjuka personer. Alla andra hänvisas till landstingets övriga sjukhus, som Danderyd.
Resultatet var förutsägbart. Dessa redan hårt pressade mottagningar fick ta emot alla de patienter som inte längre kunde söka sig till Karolinska. Och blev ännu mer pressade. Samtidigt har personalen på Nya Karolinskas intensivakut inte så mycket att göra. Antalet svårt skadade eller svårt sjuka akutpatienter är i normalfallet inte så stort.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Historien om Nya Karolinska är en enda lång eländeslista…”[/blockquote]
Historien om Nya Karolinska är en enda lång eländeslista, som innehåller alla de faktorer som skapat rejäla problem inom välfärdssektorn de senaste decennierna.
Där finns övertron på privata företag, något som gjort att somliga partier kommit att blanda ihop företagarintressen och medborgarintressen.
För att privata företag inte går in i välfärdssektorn helt enkelt för att tjäna pengar, och att man som företrädare för skattebetalarna alltså ska granska deras kalkyler med både lupp och förstoringsglas, det glömde man.
Den glömskan blev dyr.
Här finns likaså övertron på att det finns en sorts allmänt överordnad expertkunskap om organisationsmodeller, oberoende av vad det är för sorts verksamhet som ska organiseras. Och att personalens synpunkter är överflödiga. Resultatet blev skenande konsultnotor. Och ett antal dysfunktionella lokallösningar.
Vidare finns här fokuseringen på det litet mer exklusiva. Nya Karolinska ska vara ett elitsjukhus – för de svåraste fallen, den mest avancerade vården, den medicinska spetskompetensen.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”…vårdens vanligaste uppgift är att möta alla dessa vanliga behov.”[/blockquote]
Och visst, det behövs. Men merparten av sjukvården handlar inte om det som ligger i läkarvetenskapens framkant. Merparten handlar om den redan etablerade kunskapen, om skador och sjukdomar som inte är särskilt ovanliga. Och vårdens vanligaste uppgift är att möta alla dessa vanliga behov.
Så medan satsningar på spetskompetens också behövs, är det inte försvarbart att göra det i former som i ett antal avseenden drabbar hela den övriga, vanliga vården.
Det finns också, i den sorgliga historien om Stockholms läns landsting, en förvånande oförmåga att se vårdsystemet som en helhet, där de olika komponenterna måste stämma med varandra.
Ett exempel är det frikostiga vårdvalsystem som gäller inom primärvården där kostnaderna kraftigt drar i väg, samtidigt som alltså sjukhusen ställs inför det ena sparbetinget efter det andra.
Valet i september gäller också kommuner och landsting. Och här finns några viktiga lärdomar av historien om Nya Karolinska, med bäring långt utanför Stockholmsregionen.
En är att vi behöver folk i kommuner och landsting som ser sig som väljarnas företrädare – inte för privata företag som vill in in i välfärdssektorn.
Den andra är att sådant som vård, skola och omsorg, måste skötas utifrån ett helhetsperspektiv. Man kan inte bryta loss en bit och hitta en – förmodat – snygg lösning för den, utan att kolla hur det påverkar andra bitar i systemet.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Vi måste ha politiker som planerar långsiktigt.”[/blockquote]
Vi måste ha politiker som planerar långsiktigt. Det förutsätter att de inte ser allt som marknadsfrågor.
Det kopplar till den tredje, nämligen att vi behöver politiker som begriper att skattepengar inte räcker till allting, och att vi måste ha regelverk som gör det möjligt att styra fördelningen.
Den sista lärdomen är nödvändigheten av att lita på kunskaperna och erfarenheterna hos dem som jobbar inom verksamheterna, vet hur de fungerar och vilka behoven är. Och inte ersätta dem med organisationskonsulter.
