Anne-Marie Lindgren: S bör sätta ner foten när det gäller sjukförsäkringen
Kritiken mot Försäkringskassans bedömningar av rätten till sjukpenning har länge varit hård. Media har återgett många upprörande fall och läkare har morrat över åsidosättandet av tydligt skrivna intyg som visar på nedsatt arbetsförmåga. Arbetsförmedlingen protesterade nyligen mot att Försäkringskassan skickade på dem sjuka människor utan realistiska möjligheter att få jobb.
Och Riksrevisionen skriver i en färsk rapport att kraven för att få sjukersättning (=förtidspension) är orimligt hårda; avslagen innebär inte att folk får jobb, bara att de blir dels fattigare, dels ännu sjukare.
Att bedömningarna av rätten till sjukpenning blivit hårdare framgår av statistiken. 2016 avslogs 12 698 ansökningar om sjukpenning och 22 991 tidigare beviljade drogs in. För 2017 var motsvarande siffror 15 752 respektive 31 611.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det förefaller ha utvecklats en särskild ”avslagskultur” inom Försäkringskassan, men grundorsaken är likväl det hårda regelverket.”[/blockquote]
Det förefaller ha utvecklats en särskild ”avslagskultur” inom Försäkringskassan, men grundorsaken är likväl det hårda regelverket. Det emanerar från alliansens tid, och det finns inte majoritet i riksdagen för att ändra det. Men regeringen har samtidigt förstärkt utvecklingen genom kravet att sjukpenningtalet ska ner till nio dagar år 2020.
Och det enda Försäkringskassan kan göra är då att avslå fler ansökningar. För den kan ju varken bota sjuka eller påverka de faktorer som gör folk sjuka.
Nu har regeringen uppenbart insett att det här inte håller, och slår fast att Försäkringskassans arbete ska gå in i en ny fas.
Vi är en del som tycker att den här reaktionen kunde ha kommit tidigare; hårdförheten har ställt till så uppenbara skador. Men bättre sent än aldrig – och bra att man förmår tänka om inför fakta.
Det är mer än vad Moderaterna förmår.
I deras just avlämnade ekonomisk-politiska motion skriver de, belåtet, att alliansens förändringar av sjukförsäkringen ”gjort att de ohälsorelaterade sociala transfereringarna har minskat från nära fyra procent av BNP 2004 till knappt två procent av BNP 2016. Detta motsvarar 100 miljarder kronor och finansierade både hela ökningen av den offentliga konsumtionen (välfärden) på drygt en procent under perioden liksom stora delar av jobbskatteavdraget. Potentialen är alltså betydande.”
Det kräver en politik som håller bidragskostnaderna nere. Det vill säga ännu hårdare regler för sjukpenning och sjukersättning…
Detta är en djupt avslöjande text. Den säger, för det första, att deras skattesänkningar – som ju gav mest i kronor till de högsta inkomstskikten – fick betalas av sjuka människor. Det är vad statistiken visar: Att ekonomin försämrats så kraftigt för de sämst ställda hushållen beror på just försämringar i socialförsäkringssystemen. Och den utsatthet, som bland Arbetsförmedlingen och Riksförsäkringsverket pekar på, den förklaras av de hårda regelverken.
Och M tycker att det finns ytterligare potential för sådana försämringar! Som i sin tur ska finansiera ett sjätte jobbskatteavdrag…
Det andra texten säger, det är att M saknar förmåga att ta till sig fakta och ompröva ståndpunkter som inte visat sig hålla inför verkligheten. För det är ju en sak att försämra sjukförsäkringen om man tror att folk då snabbare kommer i arbete – något de åtminstone hävdade utåt 2006.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Försämringarna av sjukkassan har inte förbättrat folkhälsan, och försämringarna av arbetslöshetsersättningen har inte minskat långtidsarbetslösheten (den ökar tvärtom).”[/blockquote]
Det är en helt annan sak att hålla fast vid det, när det visat sig att det inte stämde. Försämringarna av sjukkassan har inte förbättrat folkhälsan, och försämringarna av arbetslöshetsersättningen har inte minskat långtidsarbetslösheten (den ökar tvärtom).
Den enkla uppfattningen att man botar strukturproblem – som att stressen i arbetslivet gör folk sjukare, eller att folk utan gymnasieutbildning har mycket svårt att få jobb – genom att sätta ökad ekonomisk press på dem som drabbas mest av problemen, den har ingenting alls med verkligheten att göra.
Den löser inga strukturella problemen. Men skapar ett antal sociala. Och uttrycker både en djup okunnighet om arbetsmarknaden och ett djupt förakt för sjuka och arbetslösa.
Sjukförsäkringen blir uppenbart en av konfliktfrågorna i valet. Och här bör S sätta ner foten ordentligt.
