Anne-Marie Lindgren: Kollektivavtal är en fråga om makt

Den fackliga förhandlingsrätten mötte hårt motstånd från arbetsgivarhåll, och i största allmänhet på konservativt håll, när kraven började formuleras på 1880-talet. Åtskilliga bittra strider utkämpade kring förenings- och förhandlingsrätten långt in på 1900-talet; storkonflikten 1909 var ett uttalat försök från Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) att krossa den fackliga organiseringen.

Efter Saltsjöbadsavtalet (1938) och fram till, ungefär, 1990-talet var den fackliga förhandlingsrätten, och kollektivavtalen, på det hela taget accepterade, åtminstone officiellt. Men sedan dess har ifrågasättandet av kollektivavtalen (och med det förhandlingsrätten) ökat. Vilket naturligtvis har att göra med den allmänna maktförskjutning till kapitalintressenas fördel, som ägt rum sedan dess.

För kollektivavtal och facklig förhandlingsrätt är en fråga just om makt: makt över arbetslivets villkor och produktionsresultatets fördelning.

LÄS MER: Nyhet – ”Region Skåne kräver villkor enligt kollektivavtal” / AiP

Gudrun Sjödén fick nyligen priset som Årets entreprenör. Hon är grundaren och vd för ett ”internationellt hållbarhetsföretag med tydlig hållbarhetsprofil”; kunden det riktar sig till är ”värderingsstyrd”, en ”utbildad akademiker inom sociala och akademiska yrken”.

Kollektivavtal har man inte. Det innefattas uppenbarligen inte i vare sig hållbarhet eller värderingsstyrning.

Restaurang Frantzén fick nyligen tre stjärnor av Guide Michelin. Det betecknar högsta möjliga kvalitet. Men kollektivavtal, nej. Det ingår inte i kvalitetsbegreppet.

Och när parterna på arbetsmarknaden nu blivit överens med regeringen om de s.k. etableringsjobben för nyanlända och långtidsarbetslösa, så protesterar borgerligheten mot att sådana anställningar bara får göras i företag med kollektivavtal.

Här är alltså de borgerliga parterna hårdare än arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv!

Det är ju möjligt att såväl Gudrun Sjödén som Restaurang Frantzén betalar sina anställda enligt kollektivavtalets villkor. Det är ofta argumentet som åberopas för att inte ha avtal, och det kan säkert hända att somliga följer det ändå.

Fast det vanligaste är att man inte gör det, inte i alla delar i alla fall. Även om själva lönen är avtalsenlig saknas ofta de försäkringar kollektivavtalen ger. Och som ger en inte obetydlig utfyllnad på de statliga ersättningarna vid sjukdom och olycksfall i arbetet. För att nu inte tala om avtalspensionen…

Men ska inte företagaren – som det borgerliga argumentet lyder – ha friheten att i sitt eget företag bestämma om den vill ha avtal eller inte? Om vederbörande ändå betalar hyggliga löner och har de erforderliga försäkringarna, spelar det formella avtalet någon roll?

LÄS MER: Nyhet – ”Svenonius vill ha valfrihet – för privata alternativ” / AiP

Men då ser man lönevillkoren som en fråga för företagaren ensam – inte som en fråga för två parter på jämställd fot. Utan kollektivavtal blir lönevillkoren beroende av arbetsgivarens välvilja. Med kollektivavtal blir det en fråga om den rimliga fördelningen av produktionsresultatet mellan de parter som varit med om att skapa det.

Det är det principiella argumentet för facklig förhandlingsrätt: arbetsgivare och anställda har båda rättigheter att påverka arbetslivets villkor, och de villkoren ska inte vara beroende av patriarkal välvilja hos arbetsgivaren. Och att de anställdas inflytande utövas kollektivt genom fackliga organisationer är ett sätt att utjämna den obalans i styrkeförhållanden som vanligtvis finns mellan arbetsgivaren och den enskilde anställde.

Om det inte finns spelregler för hur löner och anställningsvillkor ska se ut, regler som innebär någorlunda jämlik förhandlingsposition, kommer alldeles för många företag att pressa ner och försämra villkoren för sina anställda. På den punkten är alla erfarenheter lika dystra som entydiga.

Och ju mer det blir acceptabelt att vägra avtal, och ju lättare de statliga regelverken gör det att vägra – desto fler kommer att vägra. Och desto svårare att upprätthålla spelreglerna.

Gissa vem som vinner på det – och vilka effekter det får för vanliga lönearbetares frihet i arbets- och vardagsliv…