Anne-Marie Lindgren: Moderaterna har tappat det sociala i konservatismen
Så det blev till slut en regeringsöverenskommelse i Tyskland mellan kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD.
Överenskommelsen, eller rättare sagt socialdemokraternas deltagande i en samregering, ska godkännas i en medlemsomröstning innan någon regering faktiskt bildas. Stämningen i partiet verkar dålig, och det är inte helt givet hur omröstningen kommer att sluta – fast kanske oviljan att ge det högerextrema AfD ett faktiskt politiskt inflytande via en kristdemokratisk minoritetsregering till slut fäller avgörandet.
Oavsett den slutliga utgången kan man om själva överenskommelsen konstatera att SPD faktiskt fått igenom flera centrala punkter och snarast vunnit mer än vad CDU gjort.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det är mycket svårt att se att svenska moderater skulle gå med på det som de tyska konservativa har gjort, nämligen.”[/blockquote]
Och den är riktigt intressant att jämföra med den politiska kartan i Sverige. Det är mycket svårt att se att svenska moderater skulle gå med på det som de tyska konservativa har gjort, nämligen.
SPD får finansministerposten, och ett förväntat budgetöverskott ska användas till ett antal sociala reformer. Bland annat ska ett antal miljarder slussas in i ökat bostadsbyggande och partierna vill bromsa hyreshöjningarna, kommuner och delstater får extra bidrag till integrationen av nyanlända, barnbidragen höjs, och tolv miljarder euro går till investeringar i vägar och trafiksystem.
De skattesänkningar CDU ville ha i valrörelsen blir det inte mycket av. Man är överens om att avskaffa det så kallade solidaritetsbidraget, en extraskatt om infördes på 1990-talet, men inte för de högsta löneskikten – där blir det extra uttaget kvar.
Knappast på någon punkt svensk moderat politik, alltså. Svenska moderater har, exempelvis, inga som helst tankar på subventioner av bostadsbyggandet, men vill avskaffa hyresgästernas förhandlingsrätt om hyran. Och att just de högst avlönade ska betala en skatt som alla andra slipper står i direkt motsats till de svenska moderaternas linje.
Socialdemokraterna får också arbetsmarknadsdepartementet. Det tyder på att CDU gått med på att inte försämra arbetsrätten. Kanske blir det rent av några förbättringar i villkoren i arbetslivet.
Svenska moderater däremot vill, som bekant, försämra arbetsrätten.
Sist och slutligt kan man konstatera att tyska CDU valt samarbete med Socialdemokraterna i stället för samarbete med det högerpopulistiska, invandringsfientliga AfD.
Medan moderaterna snarast verkar föredra SD framför S.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Vad beror de här skillnaderna på?”[/blockquote]
Vad beror de här skillnaderna på?
Det finns förstås många delförklaringar. Men jag tror det spelar roll att CDU till skillnad från svenska M (och till skillnad från det svenska systerpartiet KD) fortfarande har starka inslag av socialkonservatism, och inte på samma sätt som M köpt hela det marknadsliberala konceptet.
Socialkonservatismen är, förvisso, företagsvänlig, men värnar, i gammal Bismarcks anda, om vissa sociala värden som nyliberalismen helt slängt ut.
De svenska moderaterna tappade helt socialkonservatismen under den Reinfeldtska eran; över huvud taget kan moderaternas utveckling under de senaste decennierna beskrivas som att ha blivit allt mer kapitalistiska (”nyliberala”) och allt mindre genuint konservativa.
Vad de i dag håller på med är att ta tillbaka en del av gammalkonservatismens syn på nationen och de nationella värdena, samtidigt som de i andra avseenden håller fast vid nyliberalismens ekonomiska teorier – inklusive den att sjuka och arbetslösa ska hållas till ordningen genom mycket snäva ekonomiska villkor.
Vilket betyder att de missar både socialkonservatismen och socialliberalismen.
Det är rent av så att man kan få den dystra känslan av att de tar de sämsta elementen från konservatism och liberalism, och missar de bästa delarna.
Om det nu inte är så att de bara är vilsna inför en samhällsutveckling, som på avgörande punkter visat att de egna föreställningarna om ”marknadens” överlägsenhet som lösare av samhällsproblem inte hållit.
