Björn Fridén: Nyårskrönikan inga stora medier kommer publicera
Nytt år betyder en ny möjlighet att rätta till allt det där som man annars inte riktigt hunnit med. De kommande veckorna är det tomt på Donken(McDonalds, reds.anm.) och fullt på gymmen innan vi återvänder till den vanliga lunken.
Med ett nytt år kommer också mediekrönikor – som den här. De senaste veckorna har vi sett stolta redaktörer sammanfatta sina insatser under året som gått. Somliga, likt Dagens Nyheter, Sveriges Radio och Sydsvenskan, har mer att vara stolta över.
Kvällspressen, där det skryts som mest om priser som kammats hem i den mer obskyra kategorin efter den andra, har lite mindre att stoltsera med. Utöver just priserna.
Det som skiljer medietopparna från gemene man är att de aldrig tycks avlägga några nyårslöften. De utlovar förstås större upplagor och mer klick, men den sortens löften är utfästa till ägare och investerare, inte oss medborgare som journalistiken ändå är tänkt att tjäna.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Nej, ett nyårslöfte är att medge, i alla fall för sig själv, sina fel och brister.”[/blockquote]
Nej, ett nyårslöfte är att medge, i alla fall för sig själv, sina fel och brister. Samt ha någon form av vision om att bli lite bättre. Helst ska man tro på det själv också.
Med tanke på vilket år som varit, där pressetiken kastats över bord för att det är roligare att publicera namnet på folk som anklagats för allsköns vidrigheter, är det skrämmande dåligt med självkritik.
På redaktionerna har somliga män i maktställning fått ta sig lite välbehövlig #metoo-ledighet. Men när det kommer till arbetsmiljön, sexistisk jargong och maktmän som ändå sitter kvar, är det locket på. Pengarna ska in för att betala orimliga avkastningskrav
Och några ambitioner om att bedriva bättre journalistik året som kommer finns inte på kartan.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Den fria och ansvarsfulla pressens roll i en demokrati kan inte överskattas.”[/blockquote]
Det är synd. 2018 är ett valår. De politiska frågorna bubblar upp på agendan, vi medborgare dras in och förväntas delta och fatta beslut. Det kräver ordentliga nyhetsmedier.
Vi har inte råd med sensationsrubrikerna, slagsidan åt det banala och journalister som inte behärskar de områden de är satta att bevaka. Och vi har definitivt inte råd med chefredaktörer som inte tänker stå upp för pressetiken när det väl gäller.
Den fria och ansvarsfulla pressens roll i en demokrati kan inte överskattas. Utan vettig journalistik blir demokratin till en papperskonstruktion. Ungern är en bra illustration av hur vansinnigt fort det kan gå.
Om den svenska pressen har en affärsidé som står i vägen för rimlig journalistik, ja, då är det dags för förändring. Och inte bara köpa journalistikens motsvarighet till ett gymkort, gå två gånger och sedan börja jämra sig över det bedrövliga tillståndet.
