Anne-Marie Lindgren: Skötsam nog att förändra samhället
Ett ofta återkommande tema i Stefan Löfvens tal är begreppsparen rätt och plikt, där det ena är spegelbilden av det andra. Friheten att råda över det egna livet, och ansvaret för det gemensamma samhället. Rätten till skola, vård och omsorg, och plikten att med sitt arbete bidra till de skatter som betalar rättigheterna.
Det är, litet förvånande kanske, ett tema som väckt kritik eller åtminstone förvåning hos vissa vänsterdebattörer – för att tala om att ”alla som kan ska arbeta” eller på andra sätt ställa krav uppfattas snarast som en borgerlig individualisering av samhällsfrågor. Vadå, det är väl strukturerna som ska ändras???
Men det Löfven lyfter fram är i själva verket arbetarrörelsens gamla skötsamhetsideal. Den som vill veta litet mer om det kan lämpligen införskaffa nyutgåvan av Ronny Ambjörnssons bok ”Den skötsamme arbetaren”, med undertiteln ”Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930″.
Boken utkom första gången 1988. Det är en idéhistorisk studie – Ambjörnsson är professor emeritus i idéhistoria – av attityder och värderingar som formade den tidiga arbetarrörelsen, inte bara i Holmsund, utan i hela Sverige: arbetsamhet, nykterhet, bildningssträvande, ärlighet, ekonomisk ordningsamhet, hela och rena kläder, snyggt och städat hemma, vårdat språk.
Samt vara med i facket, engagera sig politiskt och helst också i konsumentkooperationen och nykterhetslogen för att bidra till att förändra samhället.
Jag vet. Jag växte upp med precis den sortens människor.
Skötsamhetsidealet var i grunden politiskt. Arbetarrörelsen växte fram i ett skiktat samhälle, med djupa ekonomiska och sociala klyftor. Och klyftorna försvarades med att skillnader mellan människor, i sådant som intelligens, omdömesförmåga och ansvarskänsla, var socialt bestämda. Arbetare var mindre begåvade, mindre omdömesgilla och mindre ansvarskännande än över- och medelklass. Och kunde följaktligen inte betros med, exempelvis, rösträtt.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Så att vara ekonomiskt ansvarsfull, nykter, arbetsam och bildad, var att punktera argumenten för ojämlikheten.”[/blockquote]
Så att vara ekonomiskt ansvarsfull, nykter, arbetsam och bildad, var att punktera argumenten för ojämlikheten.
Det var också ett sätt att förbereda sig för den dag det var dags att ta över makten i samhället. Men, tror jag, det var också ett sätt att åt sig själv som individ erövra de möjligheter till mänsklig utveckling och mänsklig värdighet redan i det existerande ojämlika samhälle man levde i.
Det fanns alltså en tydlig plikt- och ansvarsmoral inom den tidiga arbetarrörelsen. Den hade två dimensioner.
Den ena handlade om individens ansvar för det som den själv rådde över, hur man valde att leva sitt eget liv.
Den andra handlade om ansvaret att delta i arbetet för att förändra och förbättra de yttre förutsättningar som satte gränserna för individens möjligheter.
De här två dimensionerna betingar varandra. Och det är denna dubbelsidighet som skiljer arbetarrörelsens ansvarsmoral både från den borgerliga ideologi, som lägger allt ansvar på individen och ingenting på samhället, och från vissa former av vänsterdebatt där allt förklaras med samhällsstrukturer och ingenting med individens egna val.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Utbildning, barnomsorg och sjukvård är tydliga exempel på rättigheter som frigör individen och ökar valmöjligheterna.”[/blockquote]
Mycket i välfärdspolitiken handlar ju om att skapa de nödvändiga yttre förutsättningarna för individen att verkligen ta det där egna ansvaret, som inte minst Moderaterna så ofta talar om. Utbildning, barnomsorg och sjukvård är tydliga exempel på rättigheter som frigör individen och ökar valmöjligheterna. Ekonomiskt skydd vid arbetslöshet och sjukdom likaså; man måste inte äventyra den långsiktiga hälsan genom att jobba när man är sjuk, och man måste inte acceptera jobb på hur dåliga villkor som helst bara för att få mat för dagen.
Omvänt kan man inte försvara bilbränder och stenkastning mot blåljuspersonal med sociala problem i området. Ingenting av det tvingar folk att vare sig skjuta eller kasta sten – det är egna val, på eget ansvar.
Det fanns folk som kastade sten också i arbetarrörelsens barndom. Men det var hos dem som tog kampen för att ändra på det som fick folk att vilja kasta sten som lösningarna fanns.
