Anne-Marie Lindgren: Det där med volymer spelar dessvärre roll

Det är många nu som vill att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas.

Det är en svår och på många sätt berörande fråga. Med min obotliga vana att läsa in mig på en fråga innan jag tycker något om den kan jag visserligen inte se att utvisning dit är detsamma som en säker död. Men det är, avgjort, en utvisning till ett land och ett liv präglat av ett stort antal risker och osäkerheter.

Det är utomordentligt lätt att förstå våndan hos dem som riskerar en återsändning.

Likaväl som det är lätt att förstå våndan hos dem som möter, och ser, just den enskilda personen – inte siffran i Migrationsverkets statistik.

Så jag är illa berörd av de föraktfulla epitet varmed många avvisar detta engagemang i enskilda människors öden, typ ”godhetsknarkande”. Godhet må ibland vara naiv, men tusen gånger hellre naiv godhet än det aggressiva näthat som vi i dag ser alldeles för mycket av!

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Godhet må ibland vara naiv, men tusen gånger hellre naiv godhet än det aggressiva näthat som vi i dag ser alldeles för mycket av!”[/blockquote]

Men med det sagt hamnar jag ändå i slutsatsen att det inte är rimligt att generellt stoppa alla avvisningar till Afghanistan.

Ett sådant stopp innebär inte bara stopp för utvisningar av ensamkommande unga – det måste självklart gälla alla asylsökande från Afghanistan. Är det för farligt att skicka tillbaka 18-åringar är det naturligtvis lika farligt för 30-åringar. Och det gäller inte bara dem som redan har kommit hit utan också alla som kommer i fortsättningen. Och det kommer att betyda att antalet som söker sig hit ökar.

Men jag kan inte komma till slutsatsen att läget i Afghanistan, jämfört med exempelvis Irak, är sådant att alla afghaner generellt ska ha rätt till uppehållstillstånd här. För det är vad ett beslut om att stoppa avvisningarna i praktiken innebär.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det där med volymer spelar dessvärre roll.”[/blockquote]

Över 20 miljoner människor är på flykt utanför hemlandet i dag. Mer än 40 miljoner är internflyktingar. Och den brutala sanningen är att Sverige inte kan ta hand om alla dessa miljoner. Vi klarar bara en bråkdel. Det där med volymer spelar dessvärre roll.

Så vi måste ha regler för vilka krav som ska gälla för uppehållstillstånd. Det betyder också att vi måste kunna säga nej till dem som inte svarar mot de kraven.

Hur mycket det än svider.

Det är lätt att inför det varje enskilda fallet känna att just den här gången måste man göra ett undantag – det kan ju inte spela någon avgörande roll. Jag har varit med om att protestera i sådana fall tidigare. Och i en del fall i dag kan jag mycket väl tänka mig att göra det igen.

Men att generellt stoppa utvisningarna till Afghanistan är inte en fråga om några enskilda fall – det är enskilda fall multiplicerade med åtskilliga tusen redan i dag, och åtskilliga fler tusen i framtiden.

Det vore ju inte några problem om det stod lediga bostäder och väntade, eller om vi mycket snabbt kunde trolla fram nya. Det vore inte heller några problem om alla nyanlända efter något års intensivträning i svenska var fullt anställningsbara och jobb fanns lediga för dem. Men så är det ju inte.

Vi har akut bostadsbrist. Och alldeles för många bor inneboende hos släkt och vänner, ofta alldeles för trångt, och i områden där polisen konstaterar att kriminella gäng har en påtaglig påverkan på vardagslivet.

Ingen bra grund för integration.

Vi har långa etableringstider i arbetslivet. Med den höga andel som saknar ens motsvarigheten till svensk grundskola ligger det stora åtaganden och väntar för att ge dem chans till arbete. Om vi nu inte ska följa de borgerliga rekommendationerna om speciellt lågavlönade enkla jobb. Som skapar ännu hårdare etniskt segregerade samhällen och stora sociala problem.

Vi kan inte i vår strävan att vara humanitära skapa ett sämre samhälle både för dem som kommer och för alla som redan bor här – det är inte hållbart.

Så medan jag respekterar engagemanget hos alla dem som våndas i just de enskilda fallen, så börjar jag tycka att vi som sliter med frågan hur de humanitära aspekterna ska kunna förenas med det samhälleligt ansvariga – och möjliga – också har rätt till respekt för våra ställningstaganden.

Det ligger moral i dem också, nämligen.