Debatt: Lärarnas ställning måste stärkas
Vi blir förvånade och bekymrade när skolkommissionen gör sig okunnig om vad New Public Management har betytt för skolans utveckling och mötet mellan lärare och elever, skriver företrädare för S-pedagoger i Gävle.
En socialdemokratisk reformistisk politik har alltid utgått från en analys utifrån vilka samhällsstrukturer som orsakat ett givet samhällsproblem. Vi menar att en stor del av skolans problem kan förklaras med de grundläggande maktförskjutningar som blev följden av 1990-talets skolreformer. Makten över undervisningen har allt mer centraliserats till skolledare och förvaltning.
Tidigare garanterades lärarnas professionella autonomi av till exempel reglerade löner och undervisningstimmar. Med individuell lönesättning utifrån vaga kriterier och oreglerad undervisningsskyldighet görs både lön och arbetstid till ett disciplinärt övertalningsmedel i arbetsgivarens händer. Förhoppningarna om att rektorn ska kunna fungera som pedagogisk ledare har inte infriats.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Vi menar att en stor del av skolans problem kan förklaras med de grundläggande maktförskjutningar som blev följden av 1990-talets skolreformer.”[/blockquote]
Debaclet med lärarlönelyftet och den besvikelse med regeringens skolpolitik som denna satsning orsakat bland många lärare kan bäst förstås utifrån den brist på tillit lärare upplever. Vilket till exempel Ardalan Shekarabi och tillitsdelegationen så ofta talar om. Individuell lönesättning, förstelärarreformen och lärarlönelyftet är med sin betoning på ekonomiska incitament fördelade av chefen typiska inslag av vad som brukar kallas ”New Public Management” (NPM).
Riksrevisionens nyligen genomförda granskning visar också att dessa satsningar splittrat lärarkåren. Arbetsgivaren har nu fått en helt annan ekonomisk makt, att påverka och styra enskilda lärares pedagogiska beteenden, om än inte övertygelse. Att lägga så stor makt på enskilda ledares kompetens och pedagogiska insikt gör skolan väldigt sårbar.
Skribenterna efterlyser en förklaring från skolkommissionens över hur den stärkta autonomi som föreslås i kommissionens slutbetänkande ska kunna institutionaliseras.
För att vända skolutvecklingen krävs det en helt annan inblick och förståelse för vad som är lärares och, för den delen, många andra offentliganställdas drivkrafter. Begreppet offentligt etos – de normer och värden som definierar lärarprofessionens syfte och mål – menar vi kan var ett viktigt begrepp för skolpolitiker för att förstå vikten av tillit till lärarprofessionen. Men tillit utan att återge makt och ansvar är ingen tillit. En generell högre lönenivå för läraryrket är naturligtvis viktig för att visa vad professionen betyder för samhället. Men i samma mån som lönen blir ett individuellt mått på enskilda lärares prestationer riskerar det offentliga etoset att eroderas. Det är den allmänna lönenivån som ska höjas.
Vi blir förvånade och bekymrade när skolkommissionen i sin slutrapport gör sig okunnig och inte förhåller sig, eller ens refererar, till den intensiva diskussionen om vad de NPM-inspirerade reformerna betytt för skolans utveckling och mötet mellan lärare och elev.
Vi hade förväntat oss någon sorts grundlig systemkritisk analys utifrån vad alla är överens om, att lärande till syvende och sist avgörs i klassrummet.
Kommissionens förslag utmanar bara svagt de rådande maktstrukturerna. ”Det professionella inflytandet över skolutvecklingen liksom lärares och rektorers professionella autonomi ska stärkas” är allt vi får i denna del, utan någon förklaring över hur denna stärkta autonomi ska kunna institutionaliseras.
Ska partiet ompröva och utveckla sin politik inom skolans område så får vi utgå också från andra underlag. Behovet är stort för att i en tillitsbaserad styrning återge professionen den auktoritet som gått förlorad.
Ingemar Ahne
Kristina Hellström
Jennie Hermansson Häglund
Yvonne Sundgren
Marianne Valdemarsson
styrelsen S-pedagoger i Gävle
