Anne-Marie Lindgren: Politiken behöver ta tillbaka möjligheten att påverka
Magdalena Andersson svarar på kritiken om att regeringen gör för stora reformer.
Konjunkturinstitutet tycker att regeringens budgetförslag är underfinansierat och hotar överskottsmålet; därmed finns ingen buffert att använda sig av om och när lågkonjunkturen kommer.
Finansminister Andersson kontrar med att i ett läge där barn inte lär sig tillräckligt i skolan, förlossningsvården inte räcker till och polisen inte klarar att hantera ens mycket allvarliga brott, samtidigt som statens intäkter kraftigt överstiger utgifterna, så är det inte rimligt att bara lägga pengar på hög; då finns det klara skäl att använda dem för att lösa problem i samhället.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]”…uppgiften är inte bara att hantera resurser i former av pengar, utan också andra resurser av betydelse för ekonomin.”[/blockquote]
Det är två ekonomiska synsätt som möts här. Det ena, kamerala, som är Konjunkturinstitutets, har dominerat de senaste decennierna; det handlar om att utgifterna ska stå i en sådan relation till intäkterna att ett på visst sätt definierat överskottsmål uppnås. Nivån på utgifterna, inte vilka behov de behövs för, är det centrala.
Det andra, finansministerns, är en – begynnande – omorientering mot ett mer dynamiskt synsätt på statsbudgeten: uppgiften är inte bara att hantera resurser i former av pengar, utan också andra resurser av betydelse för ekonomin.
Som till exempel att eleverna lär sig tillräckligt i skolan. Att sjukhusen kan ta hand om sina patienter utan långa köer, och utan för litet personal i förhållande till patienternas säkerhet, och att polisen hinner att såväl utreda anmälda brott som stoppa kriminella gäng från att ta makten över bostadsområden eller viktiga samhällsfunktioner.
Man kan motivera det från rent ekonomiska utgångspunkter, om man så vill.
En illa fungerande skola skadar långsiktigt ekonomin, eftersom arbetskraften helt enkelt blir mindre kompetent. En sjukvård med otillräckliga resurser relativt behoven påverkar arbetskraft och arbetskraftsutbud till det sämre.
Och en underdimensionerad poliskår, som inte kan upprätthålla rättstryggheten, får också effekter för ekonomin – näringsverksamhet i utsatta områden omöjliggörs, företag får kostnader för egna säkerhetsåtgärder, och kriminaliteten nästlar sig in i skattebetalda verksamheter och förstör dem.
[blockquote author=”” pull=”pullright”]”…det finns alltså ett antal utgifter som är nödvändiga för att vårda kapacitet och produktionsförmåga i ekonomin, och som alltså skapar kommande intäkter för staten.”[/blockquote]
Underfinansieringen av järnvägen och järnvägsunderhållet, vad de i dag ständigt återkommande förseningarna och trafikstoppen betyder i form av produktivitetsförluster i arbetslivet, kan också läggas till på listan.
Man kan givetvis aldrig bara blåsa på med utgifter med motiveringen att de är viktiga, utan att kolla hur det går ihop med intäkterna. Men det finns alltså ett antal utgifter som är nödvändiga för att vårda kapacitet och produktionsförmåga i ekonomin, och som alltså skapar kommande intäkter för staten.
Och kommande förluster, om de inte görs.
I ett läge där ett antal viktiga samhällsfunktioner drabbats av uppenbar vanvård – och det kan man utan vidare säga om sjukhusen och polisen och järnvägen – är det högeligen motiverat att satsa pengar som återställer den nödvändiga kapaciteten. Särskilt när det faktiskt finns pengar till det…
Att inte göra det, med argumentet att vi måste spara pengar för kommande dåliga tider, är att faktiskt skapa kommande dåliga tider – i form av allt sämre samhällsfunktioner. Som slår på ekonomin, de också.
Anne-Marie Lindgren tycker att satsningarna i regeringens budgetförslag är högeligen motiverade för att återställa den nödvändiga kapaciteten hos flera samhällsfunktioner. Foto: Maria Persson/AIBILD
Men resonemanget kan vidgas utöver det rent ekonomiska – och handlar i grunden också om hur man ser på politikens uppgift.
Här kan man också spåra ett nytänkande i förhållande till de senaste decennierna.
För i det borgerliga, marknadsstyrda tänkande som dominerat har ju politikens roll reducerats till att skapa förutsättningar för ”marknaden” att fungera – eftersom ”marknaden” och marknadens prismekanismer antogs vara bättre än politiken på att skapa goda livsvillkor för alla i samhället
Det var de inte, vilket blivit allt mer märkbart under senare år.
Politiken behöver helt enkelt återta möjligheter att påverka faktorer av betydelse för människors livsvillkor. Som sjukvård, skola och polis – som alltså inte bara är viktiga i ett ekonomiskt perspektiv, utan lika mycket i ett socialt.
