Hemligheten som måste ut
Alex Schulman fick priset Årets Bok 2017 för den självbiografiska ”Glöm mig”.
Glöm mig. Nej, den är svår att glömma. Alex Schulmans bok om den sköra och dubbelbottnade relationen mellan honom och hans alkoholiserade mamma griper tag. Nu har den utsetts till Årets Bok 2017.
– Jag är mycket stolt över boken och det här ger den nog en extra skjuts, säger Alex Schulman.
I alla år var den en hemlighet. Mammans alkoholism. Till slut behövde hemligheten komma ut i ljuset. Inte minst för hans egna barns skull. Hösten 2016 kom Alex Schulmans hyllade roman ”Glöm mig”. En självutlämnande berättelse om ett barn som växer upp i skuggan av alkoholen och dess konsekvenser. På Bokmässan fick den priset Årets Bok 2017.
– Rent praktiskt betyder det att fler kommer att läsa boken. Jag är inte så intresserad längre av att tjäna pengar på den och då är det kul att få ut den, att folk kan köpa den i pocket, säger Alex Schulman någon vecka efter att han fått ta emot priset.
– Men det innebär självbekräftelse förstås. Jag är inte så van att få pris för mitt skrivande.
Alex Schulman skildrar sin uppväxt med mammans tilltagande alkoholmissbruk med påtaglig nerv, detaljrikedom och med stark närvaro mellan raderna. I vissa scener kryper skammen och ångesten in under huden på läsaren.
Boken pendlar mellan uppväxtåren med mammans alkoholism som närmast omärkligt accelererar och får konsekvenser som tar allt större plats i hemmet i Farsta, och scener från nutid där barnen till slut lyckas få sin mamma att ta itu med missbruket. Alex Schulman väjer vare sig för att skildra sina egna skam- och skuldkänslor eller mammans rejäla snedsteg, själsliga frånvaro och emellanåt förskjutande av sonen.
[blockquote author=”Alex Schulman” pull=”normal”]”Min viktigaste uppgift sedan 1983 har varit att bevara hemligheten om mammas drickande.”[/blockquote]
Hur var det att skriva så självutlämnande?
– Jag har varit självutlämnande hela mitt liv, men det här var speciellt. Det här har varit den stora hemligheten. Min viktigaste uppgift sedan 1983 har varit att bevara hemligheten om mammas drickande. Att gå emot det, att svika sitt eget uppdrag, det var otroligt svårt. Men också välgörande. Det är en del av medberoendet man måste bli av med.
– Om jag inte förändrar det här riskerar jag att föra vidare det som hänt mig till mina barn. Det måste få ett stopp nu. Det var en stark övertygelse.
Vilka reaktioner har du fått på boken?
– Jag trodde att det framför allt skulle komma reaktioner från barn till alkoholister. Men människor har hört av sig och berättat att de vuxit upp i en dysfunktionell familj, där de inte blivit sedda. De mekanismer jag berättar om kan många känna igen sig i. Därför blev boken bredare än vad jag hade trott.
Alex Schulman har under de senaste tio åren varit en medial person, känd bland annat genom sin blogg, sin podd och de tidigare böckerna. Men under alla dessa år har han undvikit att beröra sin mammas alkoholism. Han hade ett behov av att justera den bilden. Boken blev lösningen.
– Det har varit viktigt för mig. Alla andra utsagor om mig och min barndom har på något sätt varit falska och ofullständiga eftersom jag har undvikit att nämna mamma.
Mamman lyckas till slut att sluta dricka. Nu ska hon och sonen närma sig varandra, tala om det som varit. Men ödet vill annorlunda. Något år efter att hon blivit nykter insjuknar mamman och avlider till slut bara 64 år gammal.
Hade det gått att skriva boken om mamma varit i livet?
– Nej, aldrig. Hennes makt över mig var alldeles för stor.
Vad var svårast att skildra?
– En del minnen var väldigt svåra att återvända till. Om någon reporter ber mig återberätta det minnet kan jag inte försätta mig i det.
Ett svårt minne är när mamma Lisette ska passa ett av barnbarnen. När de unga föräldrarna kommer hem hittar de dottern nedbajsad i badrummet och mormodern sovandes på soffan. I väskan ligger en urdrucken vinflaska.
Alex Schulman. Foto: Alexander Dahl/ Skarp agent
Vad hände med dig när du närmade dig de här tunga minnena?
– Jag kunde inte se skärmen för all gråt.
Har du förändrats av att skriva boken?
– Jag tvingas prata om mammas drickande. Men för varje gång jag pratar om det blir jag lite mindre medberoende. På det sättet har efterföljden av boken varit terapeutisk.
Alex Schulman har två bröder, en yngre och en äldre. Han har i boken medvetet valt att i första hand skildra sin egen relation med mamman. Bröderna har sina egna berättelser. Men det måste vara en svår balansgång att behöva tänka på sina syskon.
– Jag vill inte tänka så överhuvudtaget. När jag skriver kan jag inte ha andra människors oro och känslor i mig. Jag måste vara fri. Men när jag väl skrivit den ville jag att de skulle läsa. Och hade de velat ta bort något hade jag säkert gått med på det. Men det ville de inte.
Bokens tema är förstås allmängiltigt. Många känner igen sig i och känner med barnet och det vuxna barnet Alex Schulman.
– Allt jag gör är för att andra ska känna igen sig. Om jag inte lyckas med det är det helt ointressant, det ska gå att känna igen sig. Visst kan man skriva för sin egen skull, men då ska man inte publicera det. Då är man bara en narcissist.
Det är inte första gången Alex Schulman skriver om sina familjemedlemmar. Han är son till den kände tv-producenten Allan Schulman. Honom berättar han om i boken ”Skynda att älska”. Skiljer sig reaktionerna mellan böckerna?
– Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg, det var så länge sen. Men det är två helt olika böcker. Den ena lustfylld, den andra sorglig, den ena syrerik, den andra syrefattig.
Hur upplever du att dina upplevelser påverkar dig i vuxen ålder?
– På alla sätt och vis. Jag definieras i varje sekund av det. I varje andetag jag tar är jag en del av min historia med en mamma som drack. Jag måste förhålla mig till det.
[vc_row][vc_column][thb_gap height=”30″][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column][vc_tta_accordion][vc_tta_section title=”ALEX SCHULMAN” tab_id=”1503045946484-0c125930-802f”][vc_column_text]
Ålder: 41 år.
Familj: Fru och tre barn.
Aktuell: Fått priset Årets Bok 2017 för den självbiografiska ”Glöm mig”.
Den här boken skulle jag vilja ge pris: ”Störst av allt”, av Malin Persson Giolito. Hon är en fantastisk historieberättare.
[/vc_column_text][/vc_tta_section][/vc_tta_accordion][/vc_column][/vc_row]
