Anne-Marie Lindgren: Det är skillnad på information och information
Media matar oss med ständigt nya rapporter om den ena eller andra i regeringskansliet som ”fått information” om Transportstyrelsens utkontraktering av diverse hemliga register. Utsagt eller underförstått med kritiken att de ändå inte ”slog larm”.
Själv undrar jag allt mer över vilken sorts information det var fråga om. Och varför media inte bryr sig om att ta reda på det.
För det är ju skillnad på information och information.
Om Säpo rapporterat ungefär som det nu beskrivs i media, att hela rikets säkerhet är hotad och att mängder av sekretessbelagd information ligger öppen för främmande makt att ta del av – visst, då är det utomordentligt anmärkningsvärt att det inte larmades om detta till statsministern. Så anmärkningsvärt, faktiskt, att jag inte tror att det var den sortens information som gavs.
Att tre-fyra ministrar och statssekreteraren i statsrådsberedningen allihop bara skulle ha ryckt på axlarna åt den sortens dramatiska budskap, det ser jag som fullkomligt uteslutet. Allihop är garvade politiker, som omedelbart skulle ha insett både de politiska och mediala implikationerna – och att det var livsfarligt att försöka hålla tyst om det.
Och slagit larm.
Så det faktum att ett antal personer ansett att sådana larm inte behövde slås får mig att dra slutsatsen att den information de fick inte var av det slaget att några larm bedömdes nödvändiga.
Det sannolika förefaller mig vara att den information som lämnades var att Transportstyrelsen åsidosatt gällande lagar om sekretesskydd, att det innebar risk för säkerhetsläckor men att inga läckor såvitt känt hade inträffat. Samt att ett antal åtgärder redan vidtagits för att eliminera riskerna.
För det hade det ju. Som framgår av Transportstyrelsens hemsida började reparationsarbetet redan sommaren 2015, fortsatte under 2016 och ska vara helt avslutat i höst.
Den information som lämnades torde alltså ha handlat om ett problem under hantering, där inga direkta ingripanden från regeringen behövdes. Mig veterligt är det heller ingen som påstått att reparationsarbetet på något sätt skadats, försvårats eller försinkats av att statsministern (och oppositionen) inte fått veta något.
Jamen, även om nu alla behövliga åtgärder var på gång och läget i det avseendet under kontroll, borde väl statsministern informerats?
Nja. Det är halvtannat decennium nu sedan min sista, fjärde, vända i regeringskansliet, men vad jag förstår är reglerna för ärendehanteringen nu desamma. Alltså att det statsråd inom vars ansvarsområde en viss fråga ligger också självständigt har att hantera även förhållandevis krångliga frågor, utan att – som det heter – ”hissa” den till statsministern.
Det är många krångligheter som handläggs inom regeringskansliet, nämligen. Det är en tidsmässig omöjlighet att allt krångligt ska upp på statsministerns bord; propparna i systemet skulle bli ohanterliga.
Det förutsätts för all del att man ska ha vett att inse när en fråga verkligen ska hissas. Men normalt sett, när den sakliga hanteringen av problemet verkar löpa som den ska, finns det inte skäl att hissa.
Nu är ju hot mot rikets säkerhet inte riktigt normala frågor, ens om de verkar vara under kontroll. Men återigen är alltså frågan, var det så dramatiskt det framställdes?
Det är, som sagt, svårt att tro att ett antal erfarna politiker inte skulle dragit slutsatsen att ett sådant budskap måste föras vidare till statsministern.
Man kan i efterhand alltid tycka att folk borde ha begripit mer än vad de faktiskt begrep. Men den rimliga frågan då är varför de inte gjorde det.
Ett skäl, vidhåller jag, är faktiskt karaktären på den information de fick. Ett annat skäl, i det här specifika fallet, kan vara att de underliggande kunskaperna om den nya digitala världens betydelse för säkerhetsfrågorna inte är tillräckligt stora. Men slutsatsen av det borde inte vara att avskeda kompetent folk till höger och vänster. Slutsatsen borde vara en bred satsning på sådan kompetensutveckling, hos myndigheterna likaväl som regeringskansliet.
