Nina Wadensjö: Valrörelsen pågår ständigt

Hösten närmar sig. Snart är det bara ett år kvar till riksdagsvalet, och temperaturen har redan höjts i den politiska debatten. Den tid som förr präglades av stillsam semester har denna sommar innehållit en hel del politisk dramatik.

I kort sammanfattning kan man säga att juli inleddes med att nazister tågade i Almedalen, därefter dominerades månaden av krisen kring Transportstyrelsen och regeringsombildningen i dess kölvatten. Augusti inleddes med Anders Borgs urspårade festkväll och den därpå följande dramatiken i sociala medier. Till det kommer ett antal regeringsbeslut, några politiska utspel från oppositionen och lite allmän röra. Allt kryddat med några opinionsmätningar som pekar i olika riktningar.

Det har varit en intensiv och stökig politisk sommar.

Vad kan vi då vänta oss av valrörelsen?

Ett är att den blir lång. Om vi trodde att 2014 gav oss en ovanligt lång valrörelse på grund av EU-valet i maj samma år, så blir den valrörelse som nu väntar oss ännu längre. Och då inte främst för att den inleds med ett kyrkoval, utan snarare på grund av att det egentligen aldrig är några pauser längre. Det känns som om valrörelsen aldrig tar slut…

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Nu har vi en minoritetsregering som får arbeta hårt för att få sina beslut genom riksdagen samtidigt som oppositionen inte vet vad de vill.”[/blockquote]

Det instabila politiska läget

Ett skäl till det är det instabila politiska läget. Det är lätt att hävda att orsaken är att vi har en minoritetsregering, men det har vi haft förr. Men det krävs två för att leda ett land, en regering och en opposition. Nu har vi en minoritetsregering som får arbeta hårt för att få sina beslut genom riksdagen samtidigt som oppositionen inte vet vad de vill.

De pratar sig inte samman inför utspel, använder sig av till synes impulsiva misstroendeförklaringar och är otydliga om hur de ska rösta i riksdagen. Det är inte konstigt att hela mandatperioden känns som en ständigt pågående slutdebatt.

Ett annat skäl

Ett annat skäl – och ett skäl som vi ännu inte riktigt kan greppa – är medias kraftiga förändring och det nya digitala samhället. Visst har vi haft sociala medier ett bra tag nu, men förändringen vi nu ser är snabbare och mer djupgående än vi anade för några år sedan.

Vi får våra nyheter på nya sätt. Allt fler säger upp sina traditionella tidningsprenumerationer och ersätter dem med de nyheter som dyker upp i flashar, pushnotiser och i sociala medier. Allt större del av tv-tittandet sker när man har lust och tid, och allt färre samlas framför de stora nyhetssändningarna.

[blockquote author=”” ]”Det är lätt att skratta åt och driva med utvecklingen, men vad gör den med oss i längden, och hur påverkar den vårt sätt att se på världen?”[/blockquote]

Och tittar man på det som syns i mobilen blir det tydligt att det som är komplicerat, fördjupat och hoppingivande ofta får stå tillbaka för skandaler, olyckor och brott. Det är lätt att skratta åt och driva med utvecklingen, men vad gör den med oss i längden, och hur påverkar den vårt sätt att se på världen?

Risken är stor att vi nu går in i ett år som präglas av negativa nyheter, otaliga opinionsmätningar och stormar i vattenglas. Inte för att det är så världen ser ut, inte heller för att media enbart skildrar världen så.

Men för att det är sådant som klickas, delas, pushas och sprids varje timme, varje dag.

Därför blir den här valrörelsens stora utmaning för Socialdemokraterna att fördjupa, förklara och försvara. Inte så roligt kanske, men absolut avgörande om valet 2018 ska vinnas.