Nina Wadensjö: Smärtan och sorgen får inte längre synas

Jag slår lilltån i tröskeln. Det gör ont. Jag lyfter skivstången lite slarvigt och min armbåge krånglar. Jag springer på hårt underlag och mitt högra knä säger ifrån. Några gånger i mitt liv har jag haft influensa och känt hur hela kroppen strejkat. Hittills är det nästan hela min samlade erfarenhet av skador och sjukdom – tack och lov. Jag är lyckligt lottad, jag har sällan drabbats av sådant som är smärtsammare än en blåslagen lilltå.

De gånger det hänt är jag tacksam att sjukvården funnits och fungerat. För det gör den ju, för det mesta.

Det finns dock tre tillfällen i mitt liv då jag har varit beroende av sjukvården trots att jag varit fullt frisk. Det är de tre gånger jag fött barn. Tre omvälvande upplevelser, så som det är för alla som blir föräldrar. Alla tre barnen är födda på förlossningsavdelningar och med utmärkta barnmorskor som stöd, vid ett tillfälle var även läkare och diverse annan kompetent sjukvårdspersonal inblandad. Utan dem hade mitt liv inte varit lika lyckligt, det är jag helt säker på.

Under våren har det pågått en känslosam debatt om förlossningsvården. Otaliga är de politiker som hänvisat till sina egna barns födelseögonblick när de kommenterat detta, nu senast vänsterledaren Jonas Sjöstedt i talet i Almedalen. Och det är lätt att hålla med om att alla ska ha en förlossningsklinik nära sitt hem. Och att ingen ska tvingas föda i en bil på väg till ett sjukhus flera timmars körning bort.

Men som vanligt är det inte riktigt så enkelt som mediedebatten och de känslosamma inläggen ger sken av. Riktigt trygga förlossningar sker på sjukhus där man förlöser många barn varje år och där det finns erfaren personal dygnet runt. Där det dessutom erbjuds kvalificerad akutvård för både mammor och nyfödda, för även om det oftast går bra så går det inte alltid riktigt som det ska.

Samtidigt rapporteras det att allt fler kejsarsnitt utförs i Sverige. 1973 förlöstes 5,3 procent med kejsarsnitt, nu är det 17,4 procent. Främst beror det på att många av dagens mammor är äldre och/eller väger mer än förut vilket ökar riskerna vid förlossningen.

Men även andelen planerade snitt som görs utan medicinska skäl ökar. Här gäller det att ta död på några envisa rykten. Det beror inte på att kvinnor vill planera sina yrkesliv (det påståendet återkommer ofta när planerade kejsarsnitt diskuteras) eller av estetiska skäl (obegripligt eftersom kejsarsnitt oundvikligen leder till ärr). Orsaken är rädsla; för smärtan, för att tappa kontrollen, eller för minnena från en tidigare traumatisk förlossning.

Men kejsarsnitt är ett stort kirurgiskt ingrepp som ökar de medicinska riskerna för både mor och barn och därför ingen lämplig eller rimlig lösning för den som är fullt frisk.

Varför är det här så svårt att prata om? Kanske för att vi lever i en tid där smärtan och sorgen inte längre får synas eller ta plats. Där det kroppsliga, okontrollerbara och skrämmande är så långt ifrån oss att vi nästan inte klarar att möta det längre, än mindre föra ett sakligt samtal om det. Då famlar vi efter enkla lösningar som skenbart får oss att känna att vi kan kontrollera det ovissa, otäcka, skrämmande och smärtsamma som är livet. Och ibland, tyvärr, döden.