Nina Wadensjö: Sverigeresa och Almedalen – båda behövs
När det här skrivs sitter jag vid ett köksbord strax utanför Visby ringmur. Jo, för jag är här, på Almedalsveckan, ännu ett år. Fast jag de senaste åren ofta sagt att jag är less på Almedalen, vill avstå och mycket hellre ha en semestervecka.
Men i år känner jag mig oväntat positiv. Kanske för att jag för första gången någonsin gått på seminarier som jag själv inte arrangerat eller modererat. Jag har fått chansen att lyssna och lära, kanske det roligaste som finns. Och då är det lätt att älska en vecka som bygger på att mängder av människor vill dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter och funderingar.
[blockquote author=”” pull=”normal”]Att han valde Tjörn, Borgholm, Vilhelmina och Arvidsjaur i stället för Almedalens trängsel och kaos var inte bara smart, det var viktigt och riktigt. [/blockquote]
Samtidigt saknas veckans absoluta huvudperson, den som hela Almedalen handlade om när Olof Palme en gång i tiden ställde sig på det berömda lastbilsflaket – den socialdemokratiska partiledaren. Stefan Löfven har valt en annan väg i år, han besöker under veckan platser och människor i Sverige som sällan uppmärksammas av riksmedia eller en partiledare, allra minst av en statsminister.
Att han valde Tjörn, Borgholm, Vilhelmina och Arvidsjaur i stället för Almedalens trängsel och kaos var inte bara smart, det var viktigt och riktigt. Det som pågår i Visby drunknar lätt i bruset, och troligt är att väldigt många vanliga väljare inte ens noterar att Almedalsveckan pågår för att de helt enkelt är på stranden eller fikar i bersån. Eller jobbar…
Jag har själv känt mig rejält tveksam kring Almedalens utveckling och framtid. Jag är nämligen en ganska tråkig typ, jag gillar politik, forskning och kultur. Konsultmingel är ingenting för mig. Jag skålar inte i rosé, men jag inser i år att jag ändå älskar att det erbjuds 4 000 seminarier under en vecka, seminarier som alla är kostnadsfria och öppna för vem som helst. Mycket av det som sägs och tycks webbsänds och går att hitta på nätet framöver.
Läs mer – läs fler ledare och analyser här.
Det gör att Almedalsveckans seminarier blir allt mer tillgängliga för alla som är intresserade av vad som händer just nu och vad som kan tänkas hända i framtiden.
Det ena utesluter dock inte det andra. I vår tid av starka och snabba åsikter, polarisering och behov av bekräftelse behövs det många vägar för politiska samtal.
Stefan Löfvens Sverigeresa är just en av dessa vägar. Han lyfter fram några platser i landet som sällan får ta plats i riksmedia. Han möter människor som arbetar när de flesta av oss har semester, inte minst de yrkesgrupper som har ansvar för våra liv och vår säkerhet, dygnet runt. Det är stort och det är betydelsefullt, det var rätt sak att göra.
Men vi ska inte luras att sätta den resan i motsats till Almedalsveckan. Det är inte antingen eller, det är både och.
För medan Stefan Löfven gör sin resa pågår det mängder av viktiga samtal och möten i Visby. Här diskuteras framtiden, här får politiker och tjänstemän chansen att utbyta erfarenheter och samtala med forskningen och fackförbunden. Här granskas skolan, försvaret, skatterna, polisen, kulturen och arkitekturen. Och här skärskådas terrorismen och extremismen, på riktigt och med stort allvar. Detta trots att Almedalen i år vid en ytlig betraktelse tycks ha handlat om rosévin och nazister.
Den bilden är inte sann.
