Anne-Marie Lindgren: Allt aktuellare konflikt mellan lag och religion

Stefan Löfvens uttalande att ingen präst i Svenska kyrkan bör kunna neka att viga samkönade par har rört upp känslorna. I grunden aktualiserar det frågan om kyrkans vigselrätt.

Svenska kyrkan accepterar samkönade äktenskap, och viger samkönade par. Men en enskild präst kan inte åläggas att genomföra sådan vigsel; däremot har kyrkoherden i församlingen skyldighet att se till att det alltid finns någon som kan genomföra ceremonin.

Vigselplikt för församlingen, alltså, men inte för den enskilde prästen.

Reglerna får ses som den kompromiss det var för att få beslutet om samkönade äktenskap genom kyrkomötet utan stor splittring.

I ett internkyrkligt perspektiv är det en bra kompromiss. Men samtidigt en diskriminering av icke-heterosexuella par, eftersom de inte fullt ut likabehandlas av kyrkan.

Vilket bryter mot den lagstiftning, som handlar om just likabehandling.

Religiösa samfund må ha divergerande tolkningar av vad ”äktenskap” är, och ha religiöst betingade uppfattningar om vad ”vigsel” står för. Men i juridisk mening definieras ”äktenskap” av lagstiftningen. Lagen anger vilka som kan ingå juridiskt giltiga giftermål, dvs. helt enkelt vilka parrelationer som omfattas av äktenskapslagstiftningen.

Äktenskap ingås genom vigsel. Vigsel är alltså en juridisk handling. De trossamfund, som vill utföra juridiskt giltiga vigslar måste ha tillstånd – vigselrätt – av Kammarkollegiet.

[blockquote author=”” pull=”normal”]Att kräva att samfund med vigselrätt ska utföra vigslar som svensk lag tillåter är i princip inte konstigare än att kräva att de ska låta bli vigslar som lagen förbjuder.[/blockquote]

För det ställs vissa krav, dels några av formella art på själva samfundet, men också några som handlar om att följa svensk lag. Samfundet får inte medverka till framtvingade äktenskap, eller till vigslar – i praktiken gäller det barnäktenskap – som inte godkänns i svensk lag.

Att kräva att samfund med vigselrätt ska utföra vigslar som svensk lag tillåter är i princip inte konstigare än att kräva att de ska låta bli vigslar som lagen förbjuder.

Samtidigt är förstås en vigsel inom ett trossamfund en religiös handling, åtminstone sett från samfundets utgångspunkt. Huruvida den också är det för alla brudpar kan man förstås fundera över.

Nu har frågan om vigsel av samkönade par blivit en konflikt mellan det som vissa inom trossamfunden anser strida mot den religiösa innebörden i begreppet ”äktenskap”, och det som lagstiftningen säger.

Vems tolkning är det då som ska gälla?

Den här konflikten mellan lag och religion märker vi i dag allt oftare. Främst märks den kring vissa regler inom vissa former av islam, men vi har den också högst aktuell i frågan om rätten för en barnmorska att av religiösa skäl vägra utföra aborter.

Löfven jämförde också dessa två fall, vigselvägran och abortvägran. Och visst finns en likhet; båda handlar om en yrkesutövares rätt att av trosskäl vägra utföra ett arbete som en annan människa enligt lagen har rätt till.

I grunden är svaret enkel: En människas rättigheter enligt lagen kan inte få inskränkas av en yrkesutövares personliga ogillande av denna rättighet. Ställer ett yrke krav man inte anser sig vilja möta, ja, då får man välja ett annat yrke.

Men just när det gäller arbete inom ett trossamfund går det att tycka att religiöst betingad samvetsbetänkligheterna inte bara kan avvisas, åtminstone inte om det gäller arbetsuppgifter som tillkommit efter det att man valde yrket. Det är, trots allt, inte orimligt att yrkesutövare inom religiösa samfund har religiösa aspekter på sitt jobb.

Men då ska kanske inte trossamfunden ha uppgifter, där deras roll som myndighetsutövare kan kollidera med teologin?

Problemen kring vigsel av samkönade par uppstår därför att kyrklig vigsel är på en gång en juridisk handling och en religiös akt. Där prästens krav på samvetsfrid kolliderar med lagens krav på likabehandling.

Det rimliga sättet att lösa den konflikten är att skilja den juridiska delen från den kyrkliga. Juridiskt giltiga äktenskap bör, som i Frankrike, förrättas enbart av borgerliga vigselförrättare. De som vill ge sitt giftermål en religiös inramning får sedan komplettera med vigsel inom det trossamfund de tillhör.