Nina Wadensjö: Vad kan vi lära av valen i andra länder?
Det är bara att räkna. Räkna opinionssiffror, räkna väljare, räkna partier. Som det ser ut just nu finns det bara en lösning och den heter samarbete över blockgränsen. Tyvärr är det ganska många som inte kan eller vill räkna, utan istället drömmer om en annan karta, en annan strategi och ett hopp om att kunna kopiera andras framgångar. Inte minst de framgångar vi anar i andra länders valrörelser.
Men varje land har sin egen dramaturgi, sin egen politiska scen. Det gör det svårt att jämföra, och omöjligt att dra enkla slutsatser utifrån andra partiers politiska förslag eller företrädares debattstil.
Så vad kan vi egentligen lära av utvecklingen i andra länder, och hur relevant är det att jämföra?
Det duggar som vanligt tätt med exempel på vad som inte görs, vad som borde göras och hur allt skulle kunna göras mycket bättre. Skribenter och politiker på vänstersidan använder Jeremy Corbyn och Bernie Sanders som exempel på vilken väg socialdemokratin i Sverige borde ta. Ofta i kontrast mot Emmanuel Macron och Justin Trudeau, som många vänstersympatisörer tycker är alldeles för liberala samtidigt som de fått mycket positiv uppmärksamhet av debattörer och politiker som definierar sig som vänster-mitten eller liberala. Men att ställa dem mot varandra är inte särskilt fruktbart, det verkligt intressanta händer, som så ofta, när man plockar russinen ur kakan och ser vad det är som var och en av dem gör allra bäst.
Det som främst förenar dem är kanske att de alla är män, vilket egentligen bara säger väldigt mycket mer om både politiken och världen än om varför de är framgångsrika. Men det finns några få faktorer som tycks vara gemensamma för deras framgångar: framtidstro, tydlighet och personlighet. Det är russinen i kakan.
[blockquote author=”” pull=”normal”]Men den mest uppenbara skillnaden handlar om resultat: Macron och Trudeau har vunnit val. [/blockquote]
Såväl ålder som politiska budskap, framtoning och tidigare erfarenheter skiljer sig däremot mycket åt. Men den mest uppenbara skillnaden handlar om resultat: Macron och Trudeau har vunnit val. Det har varken Sanders eller Corbyn gjort. Det bör man också ta med i analysen. Att nästan vinna är inte att vinna, för oavsett vad man tycker om olika länders valsystem och parlamentariska konstruktioner är det enda riktigt viktiga att vinna. Det är den politiska makten som gör att man kan förändra samhället.
Det är just detta vi nu ser resultatet av på hemmaplan. Tack vare valresultatet 2014 har en socialdemokratiskt ledd regering kunnat genomföra en hel mängd reformer som äntligen, efter inledande dramatisk turbulens samt några års hårt arbete och kompromissande, lett fram till det läge vi har nu. Stabila statsfinanser, fler i sysselsättning, lägre sjuktal, förbättrade skolresultat och minskade klyftor. Visst, väldigt mycket återstår att göra, men om alliansen kommit till makten ännu en gång hade ingenting alls blivit gjort. Eller snarare – glipan i välfärden hade ytterligare dragits isär och orättvisorna ökat.
Så hur vinna nästa val? Plocka russinen ur kakan och leta goda exempel både lokalt, nationellt och internationellt. Ta hjälp av dem för att hitta fram till den framtidstro, tydlighet och personlighet som krävs för att vinna dagens lättrörliga väljares förtroende. Stefan Löfven är på god väg, men det är resultatet på valdagen som räknas. Vi har femton spännande månader framför oss.
