Reportage: En osannolik historia.
Ett suddigt tidningsfotografi, en osannolik historia och arkitekturen och samhället som format vår samtid – Aktuellt i Politikens reporter Eric Öbo hittar en bortglömd osannolik historia.
En pionjär på Parisresa, en vågad skräddarmästare och en sommarstuga olik allt annat. Ur ett suddigt tidningsfotografi växer en osannolik historia fram om det moderna Sverige och en ny tid för både arkitektur och samhälle.
Kan ett hus försvinna? Det kan rivas, ja. Eller byggas om eller flyttas. Men kan det försvinna? Ibland är det frestande att tro det.
Det är rea i en internetbokhandel. Jag köper ett exemplar av ”Funkis – stilen som byggde Sverige”, en genomgång av svenska modernistiska arkitekter. Författaren Ingrid Sommar ägnar ett helt kapitel åt den bortglömda Halmstadsarkitekten Ingrid Wallberg.
Ingrid Wallberg
Som kvinna bland idel män och utan formell utbildning lyckades hon förhandlat till sig ett halvårs praktik hos Le Corbusier, modernismens överstepräst. Mannen med de hornbågade glasögonen. Världens kanske mest berömda arkitekt.
När Ingrid Wallberg kom till hans kontor i Paris 1928 var hon nästan 40 år gammal men hungrig på nya kunskaper. Le Corbusier höll som bäst på med ritningarna till ”Villa Savoye” – en futuristisk betonglåda på pelare i Parisförorten Poissy. I dag är det en av de mest kända modernistiska byggnader som existerar och finns på FNs världsarvslista.
– Wallberg tog stort intryck av Le Corbusier. Hans idéer syns tydligt i de hus som hon själv kom att rita, säger Christoph Wieser, doktor i arkitekturhistoria vid högskolan i Lucerne i Schweiz.
Wieser är expert på det arkitektoniska utbytet mellan Sverige och Schweiz under 1930- och 40-talet. Vilket torde bevisa att det går att forska om allt.
Detta är en nedkortat version av reportaget – för att läsa hela reportaget loggar du in här: etidning.aip.nu/titles/31/issues/9441/spreads/5/
När Ingrid Wallberg återvände hem till Sverige var det alltså med en ultramodern syn på vad ett hus är och hur det ska se ut. Hon fick också med sig en kompanjon i den 25-årige schweizaren Alfred Roth, Le Corbusiers byggledare och en blivande stjärnarkitekt. Det omaka paret öppnade ett arkitektkontor i Göteborg: R&W.
Le Corbusier (Wikipedia commons)
Wallbergs historia är spännande, men det som fick mig att fastna för just hennes kapitel i Ingrid Sommars signalgula bok var inte arkitekten själv utan ett suddigt fotografi av en märklig kub. En låda med fönster som ser ut att ha placerats ut på måfå bland vindpinade tallar och bergsknallar. Namnet har fastnat som epoxylim i hjärnan: Skräddarmästare Simonssons hus.
I boken är informationen knapphändig och delvis hämtad från en gammal artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Det extrema huset”. Fastigheten var en sommarbostad som ritades av Roth och Wallberg på vintern 1929-30. Den ska ha varit ”noga komponerad, som en skulptur […] med storslagen utsikt över Kungsbackafjorden.” Tidningsfotografiet visar en byggnad som är chockerande i sin modernitet. Här tilläts R&W ta ut svängarna – Simonsson främsta krav var att sommarvillan blev ”osvensk”.
I slutet av kapitlet skriver Sommar: ”Men Ingrid Wallbergs mest banbrytande projekt finns inte kvar. Sommarhuset kan inte hittas i dag.”
Husets födelse (1930)
Jag bor i Kungsbacka. Ett modernistiskt mysterium på min egen bakgård? Oemotståndligt – jag måste hitta det.
Men Kungsbackafjorden har en sträckning på flera mil. Att åka och leta på måfå efter ett hus som kanske revs för länge sedan är inget alternativ. Bättre att gå till källorna.
Efter att ha suttit och rullat mikrofilm i timtal hittar jag reportaget i DNs söndagsbilaga 27 juli 1930. Och Ingrid Sommar har missat några saker: Simonssons hus låg inte i Kungsbacka utan i Onsala, där min fattiga sjömanssläkt bott i generationer. Och huset byggdes i trä, vilket gör det än mer sensationellt.
Huset helt nybyggt (1930)
– Det måste vara en av Sveriges absolut första modernistiska byggnader i det materialet, säger Christoph Wieser.
I reportaget står det också att villan tog tre månader att uppföra och att byggmästare var Fritiof Johansson i Kungsbacka. Sedan tar informationen slut.
Onsala var länge egen kommun men införlivades i Kungsbacka kommun på 1970-talet. I stadshuset vet ingen var de gamla arkiven finns. Jag kopplas runt i systemet och pratar med sju personer. Den ansvariga på plan- och byggavdelningen skickar mig till slut till landsarkivet i Lund men de hänvisar vidare till riksarkivet i Stockholm som hänvisar mig till olika myndigheter som alla kräver en fastighetsbeteckning som jag inte har.
– Har du kollat med kommunen, frågar en ung tjej på Lantmäteriet uppmuntrande.
Suck.
Vägs ände verkar nådd, men jag har inte räknat med en man som heter Owe. Björklund. Min gamla SO-lärare med ett osunt intresse för släktforskning.
– Ge mig namnen så ska jag kolla lite, säger han.
Owe hittar inte skräddarmästare Simonsson men väl byggmästare Fritiof Johansson. Fritiof dog för länge sedan men hans fosterson Lars bor i Lindome utanför Göteborg. Han känner förvisso inte till den mystiska sommarvillan, men det verkar inte ha varit en slump att det var hans styvpappa som fick bygga den.
– Fritiof var en framåt person och testade gärna nya metoder. Han var en av de första i Sverige som använde limträbalkar och prefabricerade väggar, säger Lars Johansson.
Interiörbild från det färdiga huset (1930)
Och när jag äter lunch minns jag att Ingrid Wallberg tillhörde en förmögen släkt i Halmstad. Kanske kan någon där hjälpa mig? Det visar sig att Wallbergklanen fortfarande äger och förvaltar det industriområde där de tidigare drev textilfabrik. Efter några sms blir jag uppringd av Pia Rautenberg som är släktens inofficiella arkivarie och historiker.
– Du ville ha en fastighetsbeteckning på Simonssons sommarhus, frågar hon retoriskt på sin vårdade halländska.
Och får det att låta så enkelt.
”Kråkekärr 1:41″ skriver jag med darrande hand på en servett.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Jag måste ha gått förbi där hundratals gånger. Cyklat på min rödvita BMX också. Och kört moppe.”[/blockquote]
I bilen ut till Onsala snurrar det i huvudet. För Kråkekärr 1:41, det ligger bara 500 meter från mina föräldrars hus. Jag måste ha gått förbi där hundratals gånger. Cyklat på min rödvita BMX också. Och kört moppe.
När jag ser huset på håll känns det overkligt. Någon har satt ett sadeltak på den forna kuben. De öppna verandorna har blivit uterum. Men fönstersättningen är kvar och visst anar man husets ”vertikala och horisontella element som samverkar enligt neoplasticistiska gestaltningsprinciper inspirerade av Mondrian” som en ambitiös arkitektstudent skrev om den extrema sommarvillan.
Jag knackar på dörren och en äldre kvinna kommer ut på terassen.
– Kan jag hjälpa dig, frågar hon med höjda ögonbryn.
Jag tar ett djupt andetag.
– Du anar inte hur mycket jag har letat efter det här huset.
Huset idag (2017)
Detta är en nedkortat version av reportaget – för att läsa hela reportaget loggar du in här: etidning.aip.nu/titles/31/issues/9441/spreads/5/
