Förfallen dröm om folkhemmet
Folkhemsbygge och rekordår lärde svenska löntagare ett nytt ord: Fritid. I en delvis riven semesterby utanför Lindome finns resterna av en tid då framtidstro, optimism och jämlikhet formade landet.
Från vägen syns först ingenting. Det krävs att man stannar bilen och kliver ur. Tittar noggrant in bland askar och sly. Då syns ett staket och en grind på trekvart. I backen upp mot kullen husfundament och resterna av en smal väg. Vi är i Skäggered ett par mil söder om Göteborg. Det är inte ens en by, bara ett par oljegrusade vägar och några spridda villor. Men på en höjd med utsikt över Kungsbackaåns vindlande väg mellan översvämningsdrabbade fält och hästhagar finns den. Drömmen om fritiden.
Någon gång i skiftet mellan 1940- och 50-talet byggde Göteborgs hamn en semesteranläggning här. Små stugor i en folkhemsklase kring kullen. Platsbyggda kök i masonit och furu, papptak och förnuftig planlösning. Allt byggt på betongplintar grå som Tage Erlanders kostym. Rationalitet i det lilla.
– Vi åkte gärna till Skäggered för det fanns en hel del tjejer där, säger Lennart Olofsson och ler.
Han är född 1942 och uppvuxen i närbelägna Anneberg. Det var inte långt med cykel eller moped till ”stuveriarbetarnas” som den lilla stugbyn kallades i trakten. Inte för att avståndet skulle hindrat en hormonstinn tonåring med brylkräm i håret. Lennarts minnen finns kvar trots att själva husen är borta.
– Ja, det måste vara många år sedan de försvann. Jag kommer inte ihåg exakt när, funderar han.
Bland frostiga löv står en plastbandad trädgårdsstol utan plastband bredvid en gungställning utan gungor. Ett par minuters promenad och man når toppen av berget. Här står flaggstången kvar. Vajrarna sitter som en rostig påminnelse om vikten av att förankra arbetarrörelsens vision om ett jämlikare land ordentligt. Och däruppe, trasig, snodd och blekt, en svensk flagga. Varför har ingen halat den?
– Jag var bara i Skäggered en enda gång och det var 1972. Jag kommer ihåg det för jag hade precis börjat i hamnen. Jag fick i uppdrag att köra ned några stuveribolagschefer med buss från Lundby. De skulle titta på en bassäng som de hade skänkt pengar till. Eller bassäng förresten, det var la mer en plaskdamm, säger Jan Annerback.
Han är 73 år och pensionerad stuveriarbetare. Nu sitter han i styrelsen för den stiftelse, Hamnarbetarnas semester- och vilohem, som äger området i Skäggered. Stiftelsen ägs i sin tur av de fackliga pensionärsföreningarna. Givetvis finns det två – klyftan mellan LO-förbundet Transport och det fristående Hamnarbetarförbundet, med rötter i göteborgsk sektvänster, syns också bland de äldre.
Men trots att de är formella ägare vet varken Jan Annerback eller någon annan i stiftelsens ledning särskilt mycket om den gamla semesteranläggningen. När stugorna byggdes eller när de revs är det ingen som kan svara på. Det finns inga foton, inget arkiv. Och Annerback känner inte till någon som har bott där.
– Nej, det var den äldre generationen. Vi som var unga på 60- och 70-talen, det fanns inte på kartan att vi skulle åka ned och sätta oss i Lindome på ledigheten. Charterresorna blev vanliga. Jag åkte till Mallorca i stället och många av mina kompisar hade egna stugor, förklarar han.
Och det visar sig vara svårt att hitta någon som kan berätta. Inte ens Rolf Axelsson, författare till boken ”Minnen från Göteborgs hamn”, som känner de flesta äldre sjåare. Han är själv drygt 80 även om han låter betydligt yngre på rösten.
– Tyvärr, jag var aldrig där nere, du. Jag känner till stället men det blev aldrig att vi lånade någon stuga och jag känner ingen som gjorde det heller faktiskt, säger han.
Lindome hembygdsgille då? De verkar ha en utmärkt koll på vad som har hänt i gränsbygderna mellan Halland och Västergötland. Men facklig semesterhistoria är uppenbarligen en vit fläck på kartan.
– Semesterbyn i Skäggered, jajamän. Det var ju Spårvägen som hade hand om den, säger gillets kassör självsäkert.
Ridå.
Sista hoppet står till Rolf Gunnarsson, 90-årig hamnarbetarveteran med många år som facklig förtroendevald. Glasklar i huvudet. En riktig klippa säger de som vet. Men också där tar det stopp.
– Nej du, i Lindome bodde jag aldrig. Hälsade på någon kompis gjorde jag nog men det är ingenting jag kommer ihåg så där särskilt.
Känner du någon annan som kan ha bott där?
– (Tystnad.) Du vet, mina kompisar, de är döda allihop nu, och jag är änkeman sedan två år. Det känns lite ensamt. Jag försöker gå en promenad varje dag i alla fall, för att hålla igång. Men någon hamnarbetare som bott i Lindome på sommaren, nej, det finns nog inga kvar längre, säger Rolf Gunnarsson.
För sjuttio år sedan lastade och lossade stuveriarbetarna fartyg i hamnen under sex dagar av sju. Arbetsveckan var lika lång som sommaren var kort, så det gällde att utnyttja den tid som fanns för samvaro och återhämtning så effektivt som möjligt. I dag kan det verka märkligt att bygga en semesterby alldeles intill Rikstvåan, dåtidens E6, men bil var fortfarande en lyx som de flesta inte hade råd med. För de arbetarfamiljer som ville lämna staden var alternativen som kunde nås med kollektivtrafik attraktiva. Och i Skäggered fanns en tågstation bara ett par kilometer bort.
– Jag kommer ihåg när familjerna kom ut. De hoppade av och gick från Lindome med all packning. De drog den på kärra, berättar Lennart Olofsson.
Det var rekordår och nya välfärdsreformer nästan årligen. Folket lärde sig ett nytt ord: Fritid. Fri tid. Det som förut varit ett privilegium för rika gjordes nu tillgängligt för alla svenska lönearbetare. Inte konstigt att semesterbyar som Skäggered växte upp som svampar ur jorden. Här fick trötta armar välbehövlig vila, här kunde kvinnorna slippa såpskurade golv och dragiga landshövdingehus i de göteborgska arbetarkvarteren. Tre veckors betald semester infördes 1951.
– Vi ska sälja marken på sikt. Det har ju varit tal om att Peab skulle starta en bergtäkt i Skäggered, men det blev ingenting av det. Så nu är det nog lite mer attraktivt, det är ju många som vill flytta nedåt Kungsbackahållet, säger Jan Annerback.
Och så tillägger han, lite av en slump:
– Det finns en stuga kvar, det vet du eller? Men den är nog ganska risig. Det var en farbror som bodde kvar där när alla de andra husen revs. Och det är tydligen lättare att få nytt bygglov om det står någonting på tomten så vi har inte rört den.
Den ligger avskilt en bit ifrån kullen, i en sluttning ned mot en stickväg. Vet man inte att den finns där är den svår att hitta. Den är vit med blå detaljer och alldeles sönder. Det kniper i hjärtat och knakar i den ruttna trappan upp till entrédörren. Därinne luktar det mögel. En gammal tv-apparat är halvt dold under kutterspån från det rasade taket. Madrassen i sovalkoven är fläckig av ålder. Men i köket är passningen på skåpsluckorna oklanderlig, snabelbeslagen intakta. Här kan ingen ha bott på åtminstone 20 år. Men ändå finns någonting kvar. De sista resterna av drömmen om fritiden.
