Nina Wadensjö: Vart tog åtta års lärdom vägen?
Det som händer nu är nästan lite historiskt. Men ändå förväntat. Efter lite mer än halva mandatperioden har socialdemokratisk finanspolitik levererat igen, och det med råge. Från borgerligt underskott till urstarka finanser på rekordtid. Vårbudgeten visar att det finns ett stort utrymme till nödvändiga och viktiga investeringar och reformer. Jobben blir fler, ekonomin går som tåget, skolornas resultat har förbättrats. Det går åt rätt håll. Allt borde vara frid och fröjd. Och ändå är framtidstron inte särskilt stark, än.
Samtidigt är allianspartierna mer splittrade än någonsin. Förslagen läggs till synes utan gemensam strategi. Partierna tycks ofta överraskade av varandras utspel, och kontrasten mot det samordnade teamet alliansen erbjöd inför valet 2010 är obegripligt stor. Hur kunde projektet falla samman så totalt? Fanns det ingen kvar som var bärare av erfarenheterna, varken bland politikerna eller i deras staber? Det var ändå en lång gemensam läroperiod, både inför valet och under de åtta år man regerade tillsammans, som nu verkar helt bortglömd.
Moderaterna har dessutom hamnat helt fel i sitt strategiska arbete och har nu väldigt svårt att hamna rätt igen. När ett parti får problem, antingen det beror på en dåligt hanterad politisk kris, en skandal, ett strategibyte som inte fungerar eller en företrädare som inte känns intressant eller kompetent nog, då fortsätter ofta problemen en längre tid. Vi har helt säkert inte sett slutet på Moderaternas motiga år, och att de nu är ett mindre parti än Sverigedemokraterna överraskar inte.
Men alliansens problem gör det lätt att glömma vilka orosmoln som ändå hänger över september 2018. Om man börjar med partiernas form så är det värt att påminna sig om att SD nu är största parti, och att både KD och M varit mycket luddiga om vilka de kan tänka sig att samarbeta med framöver. Varken L eller C har öppnat dörren mer än på glänt för ett brett samarbete över mitten, något som helt säkert vore bra för Sverige.
MP ligger nu under riksdagsspärren och även S har problem även om det vänt i rätt riktning. Ser man till nuvarande opinionssiffror riskerar ändå landet att hamna i en minst lika osäker parlamentarisk situation 2018 som efter valet 2014.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]Från och med i höst kommer landet att befinna sig i valrörelse, höstens budget är startskottet. [/blockquote]
Därför gäller det att hålla ut. Regeringen måste fortsätta att presentera reformer och förslag som erbjuder det som många längtat efter så länge; minskade klyftor i form av fler jobb, bättre skolor, höjda pensioner och tryggare vård. Men det räcker inte. Det krävs också längre politiska projekt som visar riktningen mot framtiden. Visst är ”trygghet i en ny tid” och ”den svenska modellen” två beskrivningar av arbetet som de flesta socialdemokrater känner igen sig väldigt väl i. Men det behövs något mer. Både en vision (som det gröna folkhemmet en gång var) och nytänkande reformer (som maxtaxan i barnomsorgen blev när den infördes).
Just maxtaxan är ett exempel på hur en dramatisk förändring efter kort tid tas för given. Därför handlar det också om timing. Från och med i höst kommer landet att befinna sig i valrörelse, höstens budget är startskottet. Därför är den så strategiskt viktig, det är där riktningen pekas ut, det är där de första större visionerna måste rymmas – och det är där ett utrymme måste finnas kvar för att göra de överraskningar som en valrörelse kan komma att kräva i sitt slutskede. En sak är säker, det blir sjutton spännande månader.
