Anne-Marie Lindgren: OECD ger många möjligheter för S
OECD-rapporten om den svenska ekonomin är full av beröm. Ekonomin är stabil, tillväxten överträffar de flesta konkurrentländernas, arbetslösheten sjunker och livskvaliteten är i alla studerade kategorier högre än OECD-snittet.
I ett läge där mediarapporteringen rätt ofta inger en känsla av att landet är på rask väg mot kollaps, är det en nyttig påminnelse om att Sverige fortfarande är ett bra land att leva i. Vi kanske rent av ska ta det som en uppmaning att mitt i alla diskussioner om problem som behöver lösas hålla kvar proportionerna…
Dock är inte allt beröm. OECD utfärdar tydliga varningar för de stigande bostadspriserna och hushållens ökande skuldsättning. Rekommendationerna är bistert tydliga: fasa ut ränteavdragen, se över fastighetsbeskattningen och inför ett skuldkvottak.
Något för alla politiska partier att mycket noga betänka…
Mindre tydlig, och framför allt mindre begriplig, är rekommendationen att ”lätta på hyresregleringen” utan att det för den skull ska drabba hyresgästerna.
Det är flum. Vi har, för det första, ingen hyresreglering; det vi har är en förhandlingsordning mellan fastighetsägarna och Hyresgästföreningen. Någon annan ”reglering” än att likvärdiga lägenheter ska ha likvärdiga hyror finns inte numera, och även den regeln har vissa undantag.
Och hur ”lättar” man på en förhandlingsordning? Antingen har man den, eller så har man den inte. Och har man den inte betyder det att fastighetsägaren fritt sätter hyrorna. Gissa vad det betyder i ett läge med stark bostadsbrist…
[blockquote author=”” pull=”left”]I praktiken betyder det att vi skattevägen får betala för fastighetsägarnas ökade hyresvinster.[/blockquote]
Här sitter OECD fast i traditionell marknadsnaivitet och tror att ökad frihet för fastighetsägare att tjäna pengar ska släppa loss en störtflod av nya byggen som, någonstans om ett stort antal år, ska leda till ett sådant överskott att hyrorna börjar sjunka igen.
Detta överskott kommer aldrig att uppstå; marknaden kommer att sluta bygga så fort riskerna för det börjar skymta. Vad som händer är helt enkelt att hyresnivån stiger på ett sätt som gör att många tvingas bo trångt och dåligt, för att pengarna inte räcker till mer.
Om inte stat och kommun kompenserar genom kraftiga bostadstillägg, förstås. I praktiken betyder det att vi skattevägen får betala för fastighetsägarnas ökade hyresvinster.
Fasthållandet vid denna marknadsliberala trosföreställning vad gäller bostadsbyggandet är desto märkligare som rapporten i ett antal andra avseenden helt lämnat sådana idéer bakom sig. Vilket också hör till det intressanta med rapporten; den demonstrerar på flera sätt den svängning i internationell ekonomisk debatt som nu pågår.
För mindre än tjugo år sedan höll ekonomerna – inklusive OECD – på föreställningen att ekonomiska klyftor behövdes för tillväxten. I dag varnar man för att ojämlikheten växer i Sverige.
För mindre än tjugo år sedan tyckte man att arbetslöshets- och sjukersättningar skulle hållas låga för att folk snabbare skulle komma tillbaka till arbetslivet. I årets rapport manar man till höjning av de sociala ersättningarna.
Dessutom förordar OECD delad föräldraförsäkring, en fråga man över huvud taget inte intresserades av för två decennier sedan.
Så, som sagt, det svänger i den ekonomiska debatten. Vilket borde ge socialdemokratin många möjligheter.
