Nina Wadensjö: Politik behöver inte skrikas fram

Så står de där på scen ihop, Stefan Löfven och Angela Merkel. Och de är trovärdiga, konstruktiva, artiga och håller dessutom ett normalt tonläge. Ingen av dem twittrar under mötet, ingen av dem skäller ut journalisterna. Vilken omväxling, vilken befrielse! Efter ett par veckor med Donald Trump känns det befriande att se två jordnära och ärligt talat lite småtråkiga politiker visa vad politik handlar om när det är som allra bäst. Respekt, övertygelse, förhandling och en stor portion ödmjukhet.

Det finns alltid de som efterlyser mer konflikt och kontrast i politiken. Med det menar de ofta att de vill att skillnaden mellan höger och vänster ska synas tydligare i debatten. Oavsett vad man tycker om det är det svårt att undgå att det har blivit betydligt mycket kontrastrikare i debatten under de senaste åren, och det gäller både i Sverige och internationellt.

Vi börjar med USA. Det fanns ju de som hävdade att Donald Trump stod till vänster om stora delar av det republikanska partiet, och att han egentligen var en ganska pragmatisk och liberal presidentkandidat om man tänkte bort hans olika utspel av aggressiv och tillbakablickande karaktär.

[blockquote author=”” pull=”left”]Är han tokig? Nej, han är bara tokhöger.[/blockquote]

Så var nu inte fallet. Det han lovade var det han nu genomför: flyktingstopp, abortskärpningar, avveckling av välfärdsreformer, ofinansierade skattesänkningar. Han toppar det hela med att bygga en mur mot Mexiko. Är han tokig? Nej, han är bara tokhöger. Och han fick väljarnas stöd för sin politik.

Hans motståndare var Hillary Clinton. Det gick ju inte, trots att hon fick nära tre miljoner fler röster än Donald Trump. Men hade det gått bättre med Bernie Sanders som ett tydligare vänsteralternativ?

Det får vi aldrig veta, men mycket tyder på att presidenten ändå hade varit densamma som i dag. Traditionella vänsterförslag fungerar sällan i amerikanska val, och att bedöma valvinden efter antalet demonstranter i New York och utfall från Hollywoodeliten brukar inte leda rätt.

Så har vi Storbritannien. Labour gick åt vänster och verkar för närvarande mer eller mindre upphört vara relevanta på den politiska kartan. Konservativa Tories valde i stället en kombination av populism och protektionism och förbereder nu som konsekvens av detta sin Brexit.

Frankrike då? Där är det högst oklart om socialistpartiet överhuvudtaget kommer att ha en kandidat kvar i presidentvalets sista omgång, allt tyder på att det står mellan en mitten eller konservativ kandidat och högerextrema Nationella Frontens Marine Le Pen.

Exemplen på skrämmande eller oväntad utveckling och ökad polarisering i debatten går att hitta lite överallt. Tänk bara på Nederländerna. Polen. Regeringen i Norge som vi för inte så länge sedan trodde var omöjlig.

Men det finns även ljuspunkter i detta mörker, en av dem är förstås Kanadas liberale och mediale premiärminister Justin Trudeau.

Han använder sig av modern retorik och nya sätt att kommunicera, men lyckas ändå hålla fast vid ett nyanserat och principfast budskap. Visserligen var det kanadensiska valet hösten 2015 ett nederlag för vänstern, men det är så oerhört mycket bättre med en Trudeau än en Trump i politiken.

Ökad konflikt och tydligare vänster och höger har vi alltså sett mycket av de senaste åren utan att det gett oss en tryggare och mer rättvis värld.

Politik ska inte vara att gapa högst och ta snabba poänger, det är att sakta baxa saker och ting i rätt riktning.

Därför är bilden av Stefan Löfven och Angela Merkel på en lite gråtråkig scen i Rosenbad en lisa för själen för alla oss som gillar reformer och ogillar revolutioner.

Spara