Dags för försiktig optimism igen?

Jag hatar att behöva erkänna det, men jag börjar nog bli lite halvoptimistisk igen.

Det parlamentariska läget är historiskt knepigt. Matematiken är i grunden den samma. Inget traditionellt block har tillräckligt väljarstöd för att kunna styra landet.

Att bilda en ny regering med dessa utgångspunkter är inget som jag avundas någon. I veckan klargjordes dock flera saker som stärker Löfvens chanser att komma tillbaka:

1. Landsbygdsminister Jennie Nilsson avgår för att återta sin plats i riksdagen. S har annars i flera månader saknat en ledamot, Nilssons ersättare, som av olika anledningar inte har fullgjort sin plikt, vägrat att avgå och inte svarat när partiet har sökt henne. Det var därför mycket klokt, hedervärt och ansvarsfullt av Jennie Nilsson att själv avsäga sig sitt uppdrag som minister.

Men det är helt absurt att det ska behövas. Det är mycket upprörande att hennes ersättare inte självmant har lämnat sitt uppdrag eller ens gått att kontakta.

Att Jennie Nilsson nu är beredd att göra en stor personlig uppoffring för att säkra att S i riksdagen är fulltaliga i ett läge där regeringsfrågan kan hänga på enstaka röster visar inte bara på en stark överlevnadsinstinkt. Det visar också på att laget går före jaget.

2. Samma sak gäller i ett annat folkrörelseparti. Centerpartisten Helena Lindahl, som tidigare har röstat mot Löfven, meddelade igår att hon kommer att följa partilinjen, och tolerera en S-ledd regering som bygger på en överenskommelse med Centerpartiet. Jag säger inte att det har förekommit någon form av partipiska. Men om det har gjort det, så är resultatet gott den här gången.

3. En av de ”politiska vildarna”, Amineh Kakabaveh, signalerade tydligt att hon föredrar Löfven som statsminister framför en högerregering med stöd av Sverigedemokraterna.

Hennes egen motivering för att rösta nej till misstroendeförklaringen var att vare sig hon eller Vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar kanske hade kunnat vara där de är om Sverigedemokraterna hade fått bestämma.

4. Talmannen meddelade att möjligheterna att få ihop en budget är viktigt – men inte avgörande – när han ska ge någon i uppdrag att bilda regering.

Stefan Löfven meddelade samtidigt att han kan tänka sig att återkomma som statsminister först, försöka få ihop en budget sedan – och fullfölja uppdraget om han lyckas. Eller avgå i höst om han misslyckas.

5. Centerpartiet vill fortfarande inte budgetförhandla med Vänsterpartiet. Det är en dålig ståndpunkt. Men just nu är det mer värt att Vänsterpartiet har signalerat att de inte skulle kräva så mycket för att rösta ja till regeringens budget.

6. Moderatledaren Ulf Kristersson har vid upprepade tillfällen låtsats försöka locka över Centerpartiet till högerpakten. Det mest intressanta med det låtsasförsöket var att ledande sverigedemokrater kommenterade den ”utsträckta handen” med ett kort ”Nej”. Illustrationen över vilket parti som egentligen styr i högerpakten har aldrig varit tydligare. Helvetet lär frysa till is innan Centerpartiet och Sverigedemokraterna säger ja till varandra. Det innebär att Kristersson måste välja mellan sina forna alliansvänner och antiliberala Sverigedemokraterna. Han har redan gjort det valet. Han struntar i Centerpartiet och deras väljare – till förmån för Sverigedemokraterna. Sabuni och Busch gör samma antiliberala val.

Den regering som Kristersson vill bilda är inte ”borgerlig”. Inte med den innebörd som de flesta bedömare brukar lägga i begreppet ”borgerlig”. Det är en högerregering. Det är det enda begreppet som omfattar hela regeringsunderlaget. Det är inte oviktigt för att väljarna ska förstå att detta är något annat än tidigare moderatledda regeringar. För alla oss som såg att Bildt- och Reinfeldtregeringarnas politik drabbade vanligt folk riktigt illa är det viktigt att vara tydliga med att vad Kristersson, Busch, Sabuni och Åkesson vill bilda sannolikt är ännu värre. Klyftorna och motsättningarna skulle öka ännu mer. Välfärden och demokratin skulle undergrävas och försvagas.

Det hedrar Centerpartiet att man inte vill vara med och bidra till det. Nu gäller det att tillsammans forma ett politiskt alternativ som på fler sätt drar i annan riktning: mot ett samhälle som håller ihop mer.

***

Mycket återstår. Och högerpartierna lär inte väja för fultolkningar, oseriösa påhopp och aggressiv smutskastning.

Men det finns hopp. Om en lösning. Som vore det bästa för Sverige.

Daniel Färm
Daniel Färm

Politisk redaktör

E-post: [email protected]

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera