Förstatligande löser inte det verkliga problemet

Sjukvård, skola och omsorg ska fungera lokalt och kan inte centralstyras. De växande bristerna beror på underfinansiering och det handlar om politisk vilja.

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

KD har åter gått ut med sitt krav på förstatligande av sjukvården. Kravet hörs från många andra debattörer, även inom socialdemokratin. I januariavtalet fick Liberalerna in kravet på att utreda ett förstatligande av skolan, och den utredningen har nyligen tillsatts.

Att låta staten ta över problemtyngda kommunala/regionala verksamheter verkar ha blivit standardlösningen på alla svårigheter, tydligen.

Själv tillåter jag mig tvivla.

Jag var nämligen med på den tiden skolan var om inte statlig så i alla fall halvstatlig, och den statliga regleringen av kommuner och landsting var tämligen omfattande. Och det var inte särskilt bra, det heller. Det fanns ett antal alldeles utmärkta skäl bakom 1980- och 90-talens decentraliseringspolitik, och även om det också finns ett antal skäl till att debatten i dag vänts åt det rakt motsatta hållet, är det klokt att komma ihåg att det faktiskt inte bara är fördelar med stort statligt inflytande över lokala angelägenheter.

Sjukvård, skola och omsorg är allesammans verksamheter som ska fungera lokalt, organiseras efter lokala förutsättningar och svara mot lokala behov. Vilket betyder att systemen aldrig kan centralstyras; de kräver alltid och under alla omständigheter lokalt inflytande. För det behövs både en kunskap om de lokala förhållandena och en lyhördhet i förhållande till krav och behoven hos dem som bor där för att systemen ska fungera väl.

Det går inte utan en lokal organisation, som kan agera någorlunda självständigt.

Principerna för den struktur vi har i dag är att skola, vård och omsorg omramas kring ett statligt bestämt regelverk, och fungerar under tillsyn av statliga kontroll-
organ som Skolinspektionen och IVO. Det ekonomiska ansvaret är delat; kommunal- och landstingsskatter betalar en del, statliga bidrag en del. Kommuner och landsting svarar sedan helt för verksamheterna.

De senaste decennierna har inneburit växande brister inom både vården, skolan och omsorgen. Kommuner och regioner dras med ekonomiska problem och får oftare skära ner i verksamheter än bygga ut. Det är i mycket de problemen som lett till kraven på förstatliganden; lärarorganisationernas argument för att staten ska ta över skolan (eller åtminstone lärarlönerna) handlar om att många kommuner ger skolan otillräckliga resurser.

Så långt är det sant; både vård, skola och omsorg är i dag på många håll underfinansierade, och det har naturligtvis samband med kärv kommunal/regional ekonomi.

Men inte bara.

Det ekonomiska ansvaret har, som sagt, alltid varit delat. Men statsbidragen har inte följt med i kostnadsutvecklingen. Något som högst sannolikt har ett visst samband med de stora skattesänkningar som gjorts de senaste decennierna…

Det kan också formuleras som att har vi regeringar som ser som sin viktigaste uppgift att sänka skattekvoten, så är statligt huvudmannaskap för skola och vård inte den minsta garanti för att vården och skolan får tillräckliga ekonomiska resurser.

Det är kanske möjligt att skattesänkarviljan skulle dämpas om regeringen samtidigt satt med ansvaret för kostnadseffekterna för skolan och vården, i stället för att som tidigare bara lämpa över konsekvenserna på kommuner och regioner. Men säkert är det inte.

För det går ju alltid att kräva effektiviseringar, realistiska eller inte, och sedan låta skolorna och sjukhusen lösa problemet på egen hand – på det sätt den moderatledda Region Stockholm i ett antal år nu hanterat sjukvården i länet. Resultatet imponerar inte.

De resurser som både skola och sjukvård i dag behöver för att fungera väl kräver ett större, och med bindande, ekonomiskt ansvar från staten än i dag. Men ett förstatligande garanterar inte på något sätt en tillräcklig finansiering; detta handlar helt enkelt om politisk vilja. Och denna politiska vilja hänger i sin tur ihop med synen på den skattefinansierade välfärdens betydelse.

Det går att stärka statens ekonomiska ansvar för både skola och vård även utan att förstatliga verksamheterna genom att göra om reglerna för statsbidragen – och med det ha kvar det viktiga lokala bestämmandet. Som spelar roll från demokratiska utgångspunkter, men faktiskt också av rena effektivitetsskäl.

Dock, realistiskt sett innebär ett ökat och mer reglerat statligt ansvar för finansieringen av skola och sjukvård att staten också kommer att vilja påverka vad pengarna ska gå till, som dimensioneringen av skol- och vårdorganisationen eller personalstyrkans omfattning.

Hur det inflytandet ska regleras och fördelas mellan centrala och lokala organ är en fråga som behöver diskuteras mycket mer än vad som sker i dag – för om man tror på ett helt villkorslöst pengaregn över kommuner och regioner tror man väldigt fel.

Fast en fördel kan jag se. När staten, det vill säga regering och riksdag, i kraft av ett större kostnadsansvar börjar vilja ha vissa regler för hur pengarna används, så kommer finansdepartementet att upptäcka hur mycket pengar som obesett rinner ut till olika privata alternativ.

Och raskt dra i bromsarna.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera