Almegas samhällssyn är som hämtad från 1800-talet

Barns rättigheter i samhället får aldrig göras beroende av föräldrarnas inkomst.

Det här är en analys. Analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

För något år sedan kom en statlig utredning, Likvärdighetsutredningen kallad, med ett antal förslag om hur likvärdigheten i skolan skulle kunna förbättras – den har som bekant tydligt försämrats de senaste decennierna. Bland annat föreslogs att statsbidragen till skolan skulle viktas efter socioekonomiska faktorer, att fristående skolor skulle få något lägre ersättning än kommunala skolor eftersom kommunala skolor bär vissa kostnader de fristående slipper, och att friskolornas kösystem skulle göras om.

Att företrädarna för de fristående skolorna, och alldeles särskilt då de vinstdrivande, inte direkt skulle jubla över förslagen var väntat, eftersom alla dessa förslag minskar möjligheterna att göra vinst. Att man skulle försvara de egna ekonomiska intressena inom skolsektorn var givet. Lika givet skulle detta försvar kläs i påstått samhällsnyttiga termer. Så gör man ju alltid.

Men att läsa arbetsgivarorganisationen Almegas remissvar på utredningen är, även för oss som är såväl vana som luttrade, en något svindlande upplevelse. Ibland får man läsa meningar två gånger för att övertyga sig om att jo, det står faktiskt så här, nej, jag läste inte fel.

För det här är mer än det vanliga råa intresseförsvaret. Det är ett ohöljt privilegieförsvar.

För det här är mer än det vanliga råa intresseförsvaret. Det är ett ohöljt privilegieförsvar, det är en samhällssyn som hämtats upp från 1800-talet och ett sätt att klä ut det i jämlikhetstermer som får Orwell att verka rena amatören på nyspråk.

Almega skriver att ”ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka till dem som har sämre förutsättningar”.

Det är korrekt att den generella välfärdspolitiken handlar om att alla ska ha lika tillgång till de skattebetalda tjänsterna, eftersom det bara är då alla kommer att vilja vara med att betala de skatter som krävs. Alla ska ha samma rätt till sjukvård, när den behövs – fattiga ska inte utestängas för att de inte har råd, och rika ska, omvänt, inte behöva betala mer än den taxa alla andra betalar.

Däremot betyder inte generell välfärd att de som är friska ska tilldelas ett belopp motsvarande de genomsnittligas vårdkostnaderna för dem som är sjuka. Och att alla barn ska ha LIKA rätt till (bra) utbildning betyder alldeles definitivt inte att det för varje elev ska beräknas exakt SAMMA skolpeng. Det är elevernas möjligheter att klara skolans mål som ska vara desamma – eller okej då, likvärdiga – inte att varje elev ska kosta lika mycket. Realt lika chanser kräver olika skolpeng, helt enkelt.

Almegas resonemang är inte bara att vända upp-och-ner på välfärdspolitikens princip om fördelning efter behov i stället för efter inkomst; den är också okunnig. Skrivningarna avser i och för sig kritik mot förslaget om socioekonomisk viktning av statsbidragen, eftersom det skulle missgynna fristående skolor med elever ur väletablerad medelklass. Men i hastigheten missar man att systemet med socioekonomiska tillägg redan finns, fast fördelningen görs på kommunal nivå. Det utredningen föreslår är en annan konstruktion, inte någon ny princip.

Men det riktigt rejält avslöjande, det är förstås slutmeningen om att det felaktiga i att de som har bättre förutsättningar får stå tillbaka för dem med sämre. Det utvecklas i ytterligare ett stycke där man anser det vara en ”svår etisk fråga” att elever vars föräldrar ”bidragit till att finansiera välfärden” ska stå tillbaka för elever vars föräldrar inte gjort det ”eller som till och med är en kostnad för välfärden”.

Vad kommer Almega att kräva härnäst? Att vi ska gå tillbaka till det forna systemet med inkomstprövad rösträtt?

Barns rättigheter i samhället får aldrig göras beroende av föräldrars inkomst. Barn ska bedömas i sin egen rätt. Det är ingen svår fråga. Det är inte ens en fråga – det är en självklarhet. Och, för att nu tala etik och moral, det enda moraliskt och etiskt försvarbara.

Eller menar Almega på fullt allvar att barn med höga betyg men arbetslösa föräldrar ska antas till gymnasier och högskolor först sedan alla barn/ungdomar med välavlönade föräldrar, oavsett betyg, fått plats? Skulle det vara så bra för samhällsekonomin?

Skulle det över huvud taget vara så bra för vare sig samhällsekonomi och samhällsstabilitet om vi låter bli att försöka förbättra möjligheterna för elever i socialt pressade områden att klara skolan, bara för att det är orättvist att de skolorna får mer pengar än skolor i stabila områden där eleverna inte behöver extra stödåtgärder för att klara skolan bra?

En nyfiken fråga, om än (avsiktligt) elak, är dock hur man ska beräkna det där med bidrag till finansieringen av välfärden. Ska man ta räkna in sådant som ränteavdrag, rot-
avdrag, rutbidrag, 3:12-konstruktioner och alla de andra sätten att minska ner skatten, det vill säga bidraget till välfärdsfinansieringen? Som är väldigt vanliga i höginkomstlägen…

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera