Att flytta väljare mellan S och V ändrar ingenting

Vänsterpartiet delar sin tidigaste historia med socialdemokratin. V startade ju 1917 som en utbrytning ur SAP, och hette faktiskt de första åren därefter Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. 1921 gick partiet in i Komintern, den Moskvaledda kommunistinternationalen, och bytte i enlighet med dess stadgar namn till Sveriges kommunistiska parti.

Partisplittringen 1917 var slutpunkten för åtskilliga års interna strider, där den centrala frågan gällde politisk strategi. Just 1917 kan striden beskrivas som parlamentarism mot aktivism, senare under åtskilliga decennier var det frågan om reformistisk kontra revolutionär samhällsomvandling. Under 1960-talet påbörjades en försiktig återgång till en mer reformistisk syn.

Omtänkandet var inte konfliktfritt och ledde till åtskilligt av interna bråk; vi som var med på den tiden minns fortfarande C-H Hermanssons märgfulla kongressuttalande ”Nån djävla ordning får det vara!”. Men partiledningen höll kursen någorlunda stadig och med Sovjetväldets fall var leninismen definitivt borta som alternativ. I dag har partiet gått varvet runt och är åter att se som vänstersocialdemokratiskt.

Dock har V haft vissa problem att hitta sin nya roll, när den gamla ideologiska skiljelinjen reformism och revolution som politisk strategi inte längre fanns.

Att bara vara litet mer vänster än socialdemokratin i deras klassiska frågor är inte tillräckligt för att långsiktigt motivera en egen partibildning; ett partis profil måste vara något mer än bara en lätt justering av något annat partis.

Man skulle ju kunna tro att det varit naturligt för V att formera sig som kritiker av den de senaste decenniernas allt starkare marknadsliberalism, men i stället kom det som kallas identitetsfrågor att hamna i fokus. V har i praktiken mer positionerat sig efter GAL-TAN-skalan än efter vänster-högerskalan; normkritik, genusteori, antirasism, migration, miljö har dominerat över klassfrågor, som behandlats mer pliktskyldigt och ofta i ett sidoperspektiv.

Vilket väl också förklarar varför V tappat sin tidigare roll som näst största parti (efter S) bland LO-väljarna; i valet 2018 hamnade partiet bara på fjärde plats, efter både SD och M.

Att döma av den nyvalda partiledaren Nooshi Dadgostars kongresstal ska V dock nu mer direkt vända sig till LO-grupperna och tydligt lyfta deras frågor. Valstrategiskt är det helt rätt; det är där möjligheten till inbrytningar finns.

Dock undrar jag, litet trött, om V kommer att upprepa sitt gamla vanliga mönster, nämligen att rikta kritiken mer mot socialdemokratin än mot de krafter som drivit den politik som skapat bristerna i välfärden och otryggheten i arbetslivet.

Den vänsterfraktion som 1917 bröt sig ur det socialdemokratiska partiet såg sig själv som bärare av en sannare socialism än S, och genom hela sin historia har V behållit den självbilden. Vilket, som sagt, ofta har inneburit att man mer riktat kampen mot socialdemokratin än mot borgerligheten. Själv minns jag från 60-talets studentår hur vi socialdemokrater fick de hårdaste smällarna från den tidens vänstergrupper; vi var de verkliga förrädarna mot Sanningen med stort S, medan borgerligheten ju ändå inte kunde förväntas begripa den.

Visst, om det för V främst handlar om att öka det egna röstetalen är det enklaste givetvis att rikta in sig på kritiska S-väljare. Men i det bredare perspektiv, som handlar om att öka stödet för en politik för minskade samhällsklyftor, är den nödvändiga uppgiften att dra väljare från borgerligheten och SD – inte minst då inom LO-grupperna.

Att bara flytta väljare mellan S och V ändrar ingenting. Och att, som det heter, ”driva på” från V för att S ska bli litet mer radikalt räcker inte heller. Inte om borgerligheten inklusive SD fortsätter att ha majoritet i riksdagen.

Socialdemokratin lyfter i dag på ett annat sätt än för bara fem-sex år sedan jämlikhets- och klassfrågorna; samhällsutvecklingen är sådan att det är nödvändigt. Men det är nog en litet bister sanning att både S och V har en förtroendeklyfta att överbrygga i förhållande till LO-grupperna.

För Vänsterpartiets del handlar det om den identitetspolitiska diskurs som länge dominerat partiet, och gjort att man inte velat ta i de problem som migrationen – utöver de positiva effekter den också har – skapat och som inte minst LO-grupperna känt av.

För Socialdemokraternas del handlar det både om den politik man enligt januariavtalet är förpliktad att föra och som på ett antal punkter faktiskt ökar klyftorna (och dessutom ofta handlar om att slänga pengar i sjön) och om litet äldre försyndelser från åren man i mycket släppte jämlikhetsfrågorna för att i stället jag efter storstädernas medelklassväljare.

Och med all respekt för dagens nödvändighet av kompromisser i riksdagen blir jag allt mer övertygad om nödvändigheten att i vissa centrala frågor, som maktförhållandena i arbetslivet eller skattepolitiken, markera var socialdemokratins gränser går.