Erik Nises: Sätt inte mellanchefen på valaffischen

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

På vårvintern 2012 tisslades det om ett utvecklingsprojekt på 68:an. Det var en tid när de stora partierna börjat misstänka att väljarna inte längre brydde sig om annat än sig själva. Det kan i sin tur ha hängt ihop med att väljarna misstänkte att partierna inte länge stod för något annat än viljan att vinna. De egna kärnväljarna togs för givna och det övergripande målet var att sno de andras. Det huvudsakliga vapnet i kampen var kommunikation; budskap och bilder. Det ansågs fortfarande rimligt att figurer som reklammannen Per Schlingmann strök omkring i Rosenbad.

I samma veva tillträdde en ny partiledning. En frän kritik av samhällsutvecklingen formulerades: något hade gått sönder! Välfärd och ungdomsarbetslöshet stod i fokus. Men som vanligt fanns det utrymme för en kompromiss även internt.

Så projektets riktlinjer för hur partiets företrädare skulle se ut på valaffischerna antogs. Enfärgade skjortor, gärna i ljusblått med uppkavlade ärmar. För damer tilläts större variation.

Det beslutades också att Socialdemokratiska arbetarepartiet skulle börja kalla sig Framtidspartiet. Undersökningar visade att detta skulle göra partiet tilltalande för folk som röstar borgerligt.

I valet 2014 kandiderade, runt om i landet, samma kvinna i mellanchefsposition med en parhäst som till vardags jobbar som skyltdocka på Dressman. I alla fall såg det ut så på affischerna.

I Danmark testade man i stället att sätta föremålet för reformen på affischen – bryggeriarbetaren Arne Juhl. Ingenting i hans uppenbarelse andas marginalväljare i mellanchefsposition. Han har arbetsskjorta och under mustaschen syns ett leende som blottar en ofullständig tandrad. Men man skulle gärna hamna bredvid honom på puben och förstår att om han mår bra så mår landet bra. Det är hans tur nu, sa Socialdemokraterna och för någon vecka sedan lanserade den regering som hans nuna hjälpte fram den reform som gör att Arne, som haft cancer och hoppas på några goda år innan han vänder upp näsan, kan ta tidig pension.

Intervjuade en jurist från LO-TCO Rättsskydd häromdagen om fall som de driver runt om i landet. Satt och renskrev intervjun på expeditionen när en förtroendevald i Byggnads kom förbi:

”Det där är en av de svåraste grejerna att förklara när vi snackar politik på jobbet. Att utförsåkningarna fortsätter”, sa han.

En äldre industriarbetare har fått handen avsliten. Försäkringskassan fäster ingen vikt vid fantomsmärtor och läkemedelsberoende, tycker att han kan söka ett kontorsjobb. En pappersarbetare har fått stroke. På halvtid kör han en skurmaskin på bruket. Den halva sjukpengen ska dras in.

Samtidigt som riksdagen beslutat att höja pensionsåldern för att trygga välfärden när vi lever längre så har man inte kommit någon vart med lösningar för dem som inte orkar ett helt arbetsliv. Dystert nog har inte medellivslängden bland lågutbildade kvinnor ökat sedan 1992 även om den ökar i andra grupper. Arne har kanske en kusin på andra sidan sundet. Låt oss kalla henne Anette. Hon har nog arbetat i omsorgen i hela sitt liv. I genomsnitt har hon 19 år att leva efter den tidigaste pensionsåldern. Vad ska hon göra om axlarna pajar med fem år kvar? Det kan vi berätta i nästa val. Vill hon vara med på affischen får hon klä sig precis som hon vill.

Erik Nises är ordförande för Socialdemokraterna i Borlänge och fd pressekreterare i regeringskansliet

Ledarskribent
Ledarskribent

E-post: [email protected] Telefon: 08-700 26 00 Adress: AiP, 105 60 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 68, Stockholm

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera