Klas Gustavsson: Vad gör en professionell tyckare när alla kan nå ut med sina åsikter

En krönikör förväntas leverera åsikter. Mitt problem är att ingenting tråkar ut mig så mycket som just åsikter. Mediernas digitalisering och pressade vinstmarginaler har inneburit att vi nu översköljs av åsikter.

På kultursidorna genererar en spänstig åsikt sammanfattad i en fräck rubrik helt enkelt fler klick än en aldrig så välskriven recension eller essä. Tidningarnas debattsidor är billiga i drift eftersom debattmaterialet oftast är gratis för redaktionerna. Alltså: Ju hårdare sparkrav, desto fler åsikter.

Förmodligen är det Dirty Harry som formulerat det bäst: ”Opinions are like assholes; everybody has one.” Den som vill kan naturligtvis peka på hur sociala medier inneburit en demokratisering av offentligheten. För nu kan faktiskt vilket rövhål som helst skaffa sig en publik bara genom att registrera ett twitterkonto.

Det tycks mig som att detta får åtminstone två följder. För det första påverkar detta självbilden för de professionella åsiktsmaskinerna som syns på tidningarnas byline-bilder, som plötsligt måste uppfinna en ny anledning till att de behövs.

Tidigare var ledarskribenten och krönikören relativt ensamma om att tycka saker offentligt. Men nu? När varenda jäkel kan nå ut med sina åsikter?

Men vad utgör den professionella tyckarens särart när varenda jäkel kan nå ut med sina åsikter? Ja, det är här det blir knepigt. Och det förefaller som att de professionella åsiktsjonglörerna inte riktigt reflekterat kring den här utmaningen, utan i stället rusat på och försökt göra skillnad om kvantiteter: Den professionelle tyckaren ser helt enkelt till att tycka saker på alla tillgängliga arenor, under så många av dygnets timmar som möjligt.

För det andra finns det en motsvarande rörelse bland landets alla amatörtyckare. Eftersom det är så lätt att ha en åsikt så kan man lika gärna tycka till om så mycket som möjligt. Ibland kommer jag på mig själv.

När nästan alla i mitt Facebook-flöde har haft en åsikt om den senaste ministerutnämningen, så kanske jag också borde tycka något? På det här sättet kommer ledarskribenter och krönikörer att bete sig som twittrare, och alla andra uppträder mer och mer som om de vore krönikörer.

Nu finns det samtidigt en motrörelse mot alla dessa åsikter. Från alla debattens åsiktshörn talar allt fler om att man själva minsann inte bara har åsikter. I stället har man fakta. De andra, som visserligen har åsikter men fel åsikter, är däremot resistenta mot fakta. Och om de ändå har fakta så är det ”alternativa fakta”.

I min nästa krönika ska jag berätta vad jag tycker om fakta.

Klas Gustavsson är forskare i sociologi