Anne-Marie Lindgren: Konsumentupplysning att göra klart vad S står för

Foto: Henrik Montgomery/TT

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Både Stefan Löfven och Ylva Johansson har tydligt markerat att de aldrig själva skulle kommit på idén att utreda försämrade turordningsregler. Förslaget är uteslutande en följd av överenskommelsen med C och L.

Expressens ledarsida tycker att det är ”absurt” att S ”dissar egna förslag” och att det är brist på ansvar.

Nonsens. Ledarredaktionen vet utmärkt väl att den här utredningen inte är socialdemokratins ”egna förslag” – det är Centerns och Liberalernas förslag, som S i kompromissens tecken accepterat.

Och S tar sitt ansvar för denna kompromiss genom att tillsätta utredningen. Det betyder inte att vi måste vare sig försvara eller gilla den. Det är inte absurt utan hederlig konsumentupplysning att tala om vad vi själva tycker.

Försvaret och gillandet får faktiskt upphovspartierna klara själva.

Dock bör man fundera över frågan om politisk moral och ansvarighet för kompromisser som går emot det man själv i grunden står för.

Det ligger i kompromissens natur att ingen får exakt som den vill. Kompromisser är byteshandel: man ger upp något för att få något annat. Ibland måste man ge upp även sådant som i sig självt är angeläget för att med det vinna något som är än mer betydelsefullt.

Det finns inga skäl att låtsas som att sådana kompromisser är lätta eller att efteråt framställa det som att alla är nöjda. Snarare är det hederlig konsumentupplysning om politikens faktiska villkor att markera att vem det är som står för vad i denna kompromiss.

Det kan förstås också vara så att det man måste avstå från är så centralt att man inte vill göra det – även när man skulle vinna något annat viktigt. Det finns helt enkelt situationer där varje val innebär en förlust. Några givna svar på hur man ska avgöra vilken förlust som är värst finns sällan eller aldrig.

Men man ska ha spelplanen klar för sig: Vilka frågor kan man vinna, och vilka är redan i utgångsläget förlorade?

Och är det värt att förlora det man kan vinna på en kompromiss genom att vägra överge en fråga, som man ändå inte vinner genom denna vägran?

”Arbetsrätten var högst sannolikt förlorad under alla omständigheter. C och L hade den som villkor för att acceptera en S-ledd regering. Hade det i stället blivit någon form av SD-stödd borgerlig koalition hade arbetsrätten rykt i alla fall.”

Arbetsrätten var högst sannolikt förlorad under alla omständigheter. C och L hade den som villkor för att acceptera en S-ledd regering. Hade det i stället blivit någon form av SD-stödd borgerlig koalition hade arbetsrätten rykt i alla fall.

Omvänt finns risken att S genom januariavtalet förlorar väljare och gör ett ännu sämre valresultat nästa gång. Det går att undra om inte en kraftfull oppositionspolitik mot en SD-stödd borgerlig regering skulle skapa ett bättre utgångsläge inför nästa val – och med det en starkare förhandlingsposition i nästa regeringsförhandling.

Svaret vet vi inte. Det finns argument för både dagens kompromisslösning och oppositionsalternativet. Men vi ska alltså ha klart för oss att spelplanen ser ut på ett sätt som inte ger oss någon jättestark förhandlingsposition.

Om den ska stärkas eller inte beror på hur vi lyckas hantera dagens sittande på dubbla stolar – delvis driva liberal politik och ändå få fler att rösta socialdemokratiskt.

Två saker brukar framhållas som fördelen med dagens regeringskompromiss: Alliansen har spruckit och Sverigedemokraterna hålls utanför regeringspolitiken.

Men om effekten mest blir en politik som främst gynnar de bättre avlönade samtidigt som arbetsmarknaden blir otryggare och osäkrare, då är risken att Sverigedemokraterna växer i nästa val.

För det är för enkelt att tro att SD tar väljare enbart på invandringskritik. SD utnyttjar de känslor av misströstan om samhällsutvecklingen som finns hos vissa väljare, att man riskerar hamna på efterhand och de etablerade partierna inte tar ens bekymmer på allvar. Växande brister i samhällsservice och hårdare villkor i arbetslivet förklarar mycket av de känslorna.

SD tar mycket riktigt väljare där de försämringarna märks mest: i utflyttningsregioner och i LO-yrken.

Enda sättet att på allvar minska risken för SD-inflytande är att färre väljare röstar på dem. Det kräver en politik mot de brist- och otrygghetsproblem SD drar väljare på.

Här är det oroande att de L- och C-inspirerade delarna i januariavtalet mest går åt fel håll.

Om försämrad arbetsrätt, sänkta skatter för högavlönade och mer av marknadshyror är priset för spräckt allians och neutraliserat SD-inflytande, så är det välutbildade storstadsväljare som ogillar SD, inte känner sig hotade av försämrad arbetsrätt och tjänar på skattesänkningarna som tar hem vinsterna.

LO-grupper och icke-storstadsbor, som tvekar mellan S och SD, torde snarast se skattepolitiken som orättvis och arbetsmarknads- och hyrespolitiken som ett hot. Utan att tycka att det uppvägs av att SD hålls utanför regeringen…

Jag har lika litet som någon annan svaret på hur socialdemokratin ska hantera dagens besvärliga läge. Men klarspråk om politikens villkor och de begränsade möjligheterna att faktiskt driva S-politiken är en nödvändig början.

Men egna tydliga alternativ behövs också. Som argument för att folk trots att de ogillar regeringspolitiken ändå ska rösta S.

För att slippa vissa kompromisser…

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm