Anne-Marie Lindgren: Ideologisk trosvisshet är ett demokratiskt problem

Foto: Martin Hörner Kloo/Socialdemokraterna

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Svenska elever låg som allra högst i internationella jämförelser på 1990-talet. Resultaten låg över genomsnittet, i några ämnen i toppskiktet, samtidigt som den svenska skolan fanns bland de allra främsta när det gällde likvärdighet.

Sverige lyftes faktiskt direkt fram som bevis för att det var fullt möjligt att ha en längre, helt sammanhållen skola, alltså utan uppdelning av eleverna i olika klasser eller olika skolformer beroende på betyg – utan att det påverkade skolresultaten negativt.

Det var då, det.

Sedan dess har resultaten stadigt sjunkit, bara med en liten förbättring de senaste åren.

Och likvärdigheten minskar stadigt. Det håller rent av på att ses som det största problemet.

Mot den bakgrunden är det litet vemodigt att påminnas om en OECD-rapport från 1992, förtjänstfullt framlyft av LO-utredaren Mattias Samuelsson.

(LO-bloggen kan över huvud taget rekommenderas till läsning, med kvalificerade texter som ger både bakgrunder, fakta och argument i många viktiga politiska frågor. Detsamma kan sägas om LOs många rapporter.)

1992 höll regeringen Bildt som bäst på att öppna skolsektorn för privata företag, utan något som helst utredningsunderlag och inga som helst konsekvensanalyser. I rapporten är OECDs utredare kritiskt frågande till det och till de obetydliga försöken att förankra förändringarna hos dem som skulle svara för genomförandet, det vill säga kommunerna och lärarna.

Och de konstaterar också att det finns ett antal frågor som regeringen inte verkar ha tänkt igenom, eftersom de inte får några svar när de ställer dem. Så rapportförfattarna konkluderar att förändringen drivs främst av ideologiska skäl.

Och nog märks den brinnande ideologiska övertygelsen i rapportens referat av vad regeringen räknar med ska bli resultaten av de privata etableringarna, det fria skolvalet och den ökade konkurrensen: skolsystemet ska vitaliseras, skolan ska mer flexibelt följa olika elevers krav och behov, och den dynamiska konkurrensen mellan olika alternativ ska leda till pedagogisk förnyelse, ekonomisk effektivitet och höjd kvalitet i hela systemet.

”Den svenska skolan ska bli den bästa i Europa” – så formulerar regeringen målet.

”Beroende på humör kan man välja mellan att gapskratta eller svära över den enorma naiviteten i dessa marknadsromantiska drömmar.”

Beroende på humör kan man välja mellan att gapskratta eller svära över den enorma naiviteten i dessa marknadsromantiska drömmar. Men skrattet fastnar onekligen i halsen när man betänker de skador som denna ideologiska blindhet har hunnit ställa till med nu under snart trettio år.

OECD-rapportörerna – som till skillnad från marknadsromantikerna i regeringen Bildt uppenbart begrep sig på skolfrågor – ställer ett antal bekymrade frågor kring de planerade reformernas effekter. Här känns rapporten, när man läser den med bortåt trettio års facit i hand, snarast profetisk.

Rapporten varnar för ökande skillnader mellan skolor – eftersom alla internationella erfarenheter visar på att fria skolval har den effekten. Den varnar för att valen kommer att styras av socioekonomiska faktorer och göra skolorna mindre blandade. Den varnar för att det administrativa arbetet inom skolorna kommer att öka kraftig för att klara all den utvärdering som den nya modellen för mål- och resultatstyrning kräver. Den misstänker att det, tvärtemot planerna, kommer att krävas ökade insatser från statliga myndigheter för styrning och kontroll av kvaliteten. Den undrar hur relationen mellan lärare och föräldrar kommer att påverkas.

Varningar som allihop slog in.

Men Europas bästa skola fick vi ju inte. Tvärtom visar internationella jämförelser att vi passerats av flera länder vars skolsystem tidigare nådde lägre resultat än det svenska.

För några veckor sedan kom för övrigt också en ny Sverige-rapport från OECD, som också innehöll en specialstudie om skolan. Den som gissar att den pekade på problemet med växande segregation i den svenska skolan gissar alldeles rätt. Liksom att den ansåg att reglerna för skolvalet måste ses över.

Att skolval och skolpeng, i kombination med vinstsyftande privata skolkoncerner, fått ett antal problematiska effekter – som minskande likvärdighet, större social skiktning, oseriösa aktörer, extra drivkrafter till betygsinflation etcetera – är i dag övertydligt; allt fler studier pekar entydigt åt samma håll. Följaktligen borde man inte ens behöva argumentera för att systemet på viktiga punkter måste göras om.

Men märkligt nog behöver man det.

För borgerligheten styrs i den här frågan, och vad det beträffar i alla frågor som har att göra med formerna för, och effekterna av, privatiseringar inom den offentliga sektorn, av samma ideologiska trosvisshet och samma ointresse för fakta och gjorda erfarenheter, som utmärkte Bildt-regeringens ”reformer”. Det senaste dystra exemplet är den aviserade privatiseringen av Arbetsförmedlingen.

Den senaste SOM-undersökningen av väljarvärderingar visar att kritiken mot vinster i välfärden ligger kvar på oförändrat hög nivå och att stödet för fortsatta privatiseringar är negativt. Att borgerligheten vägrar ta till sig den kritiken börjar likna ett demokratiskt problem.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm