Nina Wadensjö: Utvecklingen i Filippinerna är oacceptabel

Foto: King Rodriguez och VOCAL-NY, Wikimedia

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det är söndag förmiddag och jag sitter på en stenmur i en regnskogsliknande park, en grön oas mitt i den oändligt stora och trafiktyngda staden Manila i Filippinerna. Strax intill leker några barn, och mitt emot mig sitter deras mammor, två kvinnor märkta av både sorg och vrede. De är alla offer för ”kriget mot drogerna”, eller kanske snarare – som många hävdar – ”kriget mot de fattiga”.

Den yngre av kvinnorna har förlorat sin man. Han gick ut från deras hem en kväll i juni 2016, han skulle besöka sin gudmor. Och han kom inte tillbaka. Fyra dygn senare hittades han död i ett skogsparti, skjuten av polisen i den allra första utomrättsliga avrättningen efter det att Filippinernas president Duterte tillträtt. Polisen hävdar att han gjorde motstånd mot att gripas.

Hans änka är samlad när hon berättar, mer arg än ledsen. Hon är inte ens trettio, barnen går i skolan och hon har själv alltid varit den som försörjt familjen – just nu arbetar hon på en nagelsalong nära den fattiga stadsdel de bor i. Hon fick använda alla sina sparade pengar till begravningen. När hon ville få en obduktion utförd för att hitta bevis, om han gjort motstånd eller försökt fly, fick hon besked om att det skulle kosta henne långt mycket mer än begravningen. Pengar som inte finns.

”Han sköts ner av två poliser på motorcykel. Nu har hon sex barn kvar i livet, och dessutom ett barnbarn som inte längre har en pappa.”

”Vi bor i en spökstad nu”, säger hon och frågar mig om jag vill se några av de foton på lik som hon har i sin mobil, lik från gatan utanför deras hem. På en av bilderna syns sonen till den lite äldre kvinna som nu sitter bredvid henne i parken. Sonen bodde kvar hemma men hade jobb på fabrik. Den här kvällen gick han ut en stund för att träffa en kompis ett kvarter bort, och han kom aldrig tillbaka. Han sköts ner av två poliser på motorcykel. Nu har hon sex barn kvar i livet, och dessutom ett barnbarn som inte längre har en pappa. Familjen blev med ens en vuxen färre, en familj som redan innan mordet hade svårt att få tillvaron att gå ihop. Och nu finns det nästan inte tid att sörja. Tillvaron handlar om att överleva.

2016 valdes Duterte till president, mycket tack vare ett löfte om att starta krig mot drogerna, ett krig där rättegång inte skulle krävas för ett dödsstraff. Duterte höll sitt löfte och på två år har tusentals – många hävdar så många som 30 000 – invånare i fattiga stadsdelar skjutits till döds av polisen, och långt fler har hamnat på deras dödslistor. Grannar anger varandra, droger planteras som bevis på döda kroppar, de fattiga stadsdelarna blir till spökstäder efter mörkrets inbrott. Ingen litar på någon, allra minst på poliserna som belönas med en bonus om 5 000 pesos (cirka 1000 kronor) för varje utfört mord.

”Duterte är fortsatt populär, och hans blodiga krig mot drogerna har starkt stöd hos folket. Men kvinnorna som jag möter i parken vägrar ändå att ge upp.”

Duterte är fortsatt populär, och hans blodiga krig mot drogerna har starkt stöd hos folket. Men kvinnorna som jag möter i parken vägrar ändå att ge upp. De tillhör den grupp av anhöriga som med stöd av bland annat det lilla socialdemokratiska partiet Akbayan har anmält Duterte till internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC. Nu har ICC inlett en förundersökning, och Duterte har samtidigt meddelat att Filippinerna lämnar ICC. ICCs ställningstagande är ett steg i rätt riktning.

Även om ingenting tyder på att Duterte kommer att ändra strategi. Låt oss hoppas att många fler kommer att markera mot en president som använder mord som ett redskap för att vinna och behålla makt. Det som händer i Filippinerna är alldeles oacceptabelt.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm