Nina Wadensjö: En tråkmåns – och det står jag för

Jodå, jag gillar glass. Jag gillar även glass som tillverkas och säljs av multinationella bolag. Men om jag har möjlighet köper jag hellre en ekologisk och allra helst en närproducerad glass.

Därför blir jag lite allmänt besviken när jag ser hur lätt det är att framstå som något helt annat än vad man är. När beslutet om att låta 9 000 ensamkommande unga få en ny chans att stanna i Sverige togs av riksdagen den 7 juni så hyllades det av ett glassmärke vars namn jag inte tänker nämna här.

Omedelbart omfamnades glassen av dem som engagerat sig för riksdagsbeslutet medan många som var emot uppmanade till bojkott av glassen. Media skrev spaltmeter om bråket och sociala medier fylldes av bilder på glasspaket. Smart varumärkesprofilering – och dessutom med en enorm mängd gratis marknadsföring som följd. En lyckad kampanj, helt enkelt.

De som hyllar glassen nämner ofta att glassmärket är alternativt, att grundarna var två engagerade män som ville förändra världen. Och så var det nog en gång i tiden. Men de sålde – motvilligt – sitt glassmärke till multinationella bolaget Unilever redan år 2000. Så det är inte särskilt alternativt längre…

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Den här typen av offentliga politiska ställningstaganden är något glassmärket gjort i flera länder.”[/blockquote]

Den här typen av offentliga politiska ställningstaganden är något glassmärket gjort i flera länder. Det som hände i Sverige är alltså inte unikt, utan en del av en global marknadsstrategi som många gärna bidrar till att sprida. Ofta utan att själva förstå det.

Varför är vi så snabba att trycka på gillaknappen eller att dela en bild? Och varför frågar vi oss så sällan om det finns andra intressen som vinner på det vi gör? Det behöver inte heller bara handla om varumärken, det kan lika gärna vara en åsiktskampanj.

Ett exempel. Under våren såg vi hur internet formligen exploderade av bilder på människor iförda knytblusar. Knytblusen blev en symbol för att visa sitt stöd för Sara Danius, Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Men vem visste egentligen vad som utspelades innanför Svenska Akademiens lyckta dörrar?”[/blockquote]

Men vem visste egentligen vad som utspelades innanför Svenska Akademiens lyckta dörrar? Visserligen läckte det som ett såll, och Horace Engdahl gjorde sitt bästa för att visa att Sara Danius verkligen borde backas upp – han framstod som en otidsenlig och omdömeslös mansgris – men ändå: få visste vad som egentligen hände.

I lördagsintervjun i P1 gjorde kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) vad hon kunde för att förklara sin egen knytblus. Man kan väl säga att det inte gick så bra. Att som statsråd med ansvar för kulturfrågorna agera på ett sätt som kan uppfattas som ett ställningstagande för ena sidan i en konflikt inom Svenska Akademien är problematiskt.

Att det kunde uppfattas som ett ställningstagande borde hon ha förstått, och hon borde därför ha låtit bli. Hon gör nog inte om samma misstag igen, även om hon i vanliga fall är oerhört framgångsrik i sociala medier. Kanske just för att hon tillåter sig att förenkla även komplexa frågor.

Själv är jag numera en tråkmåns efter en del eget klavertrampande genom åren. Jag kommer att fortsätta att äta glass, men helst en som är ekologisk och närproducerad. Och det har inte ett dugg att göra med någon omröstning i riksdagen. Jag kommer inte heller att bära knytblus på bild för någon annans skull än min egen. Visst, jag kanske är tråkig, men det kan jag faktiskt leva med.