Anne-Marie Lindgren: Ekonomisk elitism höll drömmarna i schack, Björklund!
När socialdemokratin tog regeringsmakten 1932 för att med undantag för några sommarmånader 1936 behålla den till 1976 hade 4 573 ungdomar just klarat det som då hette realexamen. Normalt betydde det nio års skolgång. Hela årskullen var cirka 105 000 personer.
När den socialdemokratiska regeringen avgick 1976 hade vi nioårig grundskola. För hela årskullen. 85 procent byggde sedan på med tre år i gymnasieskola, teoretisk eller yrkesinriktad.
Universitet och högskolor expanderade. 1932 fanns inom den tidens högskoleväsenden inte fullt 9 000 studenter. 1976 fanns, med alla nytillkommande universitet och högskolor, 113 000.
Ovanstående lilla lektion i utbildningshistoria är föranledd av en artikel av Jan Björklund (L). Han skriver att han som arbetarklasspojke kände sig underlägsen dem med annan social bakgrund som ”hade möjligheterna”; ”den socialdemokratiska kollektivismen höll oss alla tillbaka”.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Hur dj-a okunnig får en gammal utbildningsminister, om än aldrig så borgerlig, vara om utbildningshistorien?”[/blockquote]
Hur dj-a okunnig får en gammal utbildningsminister, om än aldrig så borgerlig, vara om utbildningshistorien?
Den där hemska socialdemokratiska kollektivismen – det är just den som gett alla barn, inte bara några, möjligheten till utbildning, och med det att få sina drömmar att slå in, och sina ambitioner att leda till någonting!
Jag växte upp bland folk som varit gamla nog att ta realen på 1930-talet, och som hade drömt om att få studera, men av självklara ekonomiska skäl – föräldrarnas låga löner – inte kunnat göra det.
De ersatte det med studiecirklar, hela livet. Och stod på skolgården och kramade nervöst sina blombuketter medan de väntade på barnet, som snart skulle rusa nerför läroverkets trappa med den där vita mössan som föräldrarna aldrig fick chansen till.
Socialdemokratisk kollektivism…
Jan Björklund är född i Skene. Jag råkar veta något om Skene. Det ligger i Sjuhäradsbygden och var en gång som Kinna, Fritsla, Dalsjöfor och Viskafors en textil bruksort. Min pappa var ombudsman i gamla Textilarbetareförbundet; som gymnasist hjälpte jag honom ibland med deras lönestatistik.
Och jag minns hur förbryllat jag kollade siffrorna på timlönerna just i Sjuhäradsbygden, och påpekade att här måste det ha blivit fel. Siffrorna var så orimligt låga.
Pappa log litet snett. Nej, det var inte fel. Det fanns bara en fabrik, eller möjligen två, på orten. De behövde inte betala mer. Och folk bråkade inte, särskilt som företaget som regel ägde huset de bodde i…
Om arbetarbarnen i Skene inte trodde att det var lönt att drömma, så berodde det inte på socialdemokratisk kollektivism. Utan på en ekonomisk elitism, där den som hade pengarna bestämde och alla andra fick underordna sig.
Björklund skriver att han hatar orättvisor. Då blir det obegripligt varför han driver på för en politik som skapar just – orättvisor.
Låga löner och enkla jobb som just inte ger möjlighet att växa är ju hans recept för de senaste årens många lågutbildade nyanlända. Som till dominerande del är unga människor från länder i krig och med svagt utbyggt skolväsende.
Så tänk om där finns många som aldrig fått chansen att studera? Många med ambitioner och drömmar – inte nödvändigtvis att bli forskare, eller officer, eller partiledare, men duktiga yrkesmänniskor av det slag som svensk arbetsmarknad just nu skriker efter?
Vari ligger det rationella att tvinga in dem i låglönejobb som arbetsmarknaden inte frågar efter? Och hur ger det människor chansen att nå sina drömmar?
För det är ju så – och det vet socialdemokratin, medan liberaler gärna glömmer det – att möjligheterna att förverkliga drömmar inte bara beror av egen vilja och egna ambitioner. Det beror också av vilka de faktiska möjligheterna är.
Samhället kan öka eller minska de möjligheterna. Samhället kan öppna dörrar. Eller bygga murar så höga att alla ambitioner att ta sig över dem knäcks.
Det är vad den borgerliga politiken för ”enkla jobb” innebär.
Stängda dörrar och höga hinder.
