Ylva Säfvelin: Vi måste få känna saknad utan att fastna i det som var
Det måste vara tillåtet att sörja, när någonting går igenom en stor förändring. Kanske är det mycket ovälkomna anledningar som ligger bakom förändringen. Kanske var det, faktiskt, i det här fallet bättre förr.
Men ingenting varar för evigt. I takt med att förutsättningarna förändras måste saker omprövas. Det som var rimligt eller klokt för hundra år sedan, för tio år sedan eller för ett år sedan kanske inte är det i dag.
Det måste inte nödvändigtvis betyda att det var fel redan då och att man tvunget måste tänka att vilken idiot jag var, som inte förstod det. Och kanske kommer framtiden bjuda på någonting som är fantastiskt, på sitt eget sätt.
Coronapandemin och dödsfall bland några av eldsjälarna har satt stopp för det. Åtminstone de senaste åren, kanske för all framtid.
Nu tror ni förtstås att jag tänker på Natodiskussionen. På hur Rysslands invasion av Ukraina och Finlands beslut satte frågan om svensk alliansfrihet i helt nytt ljus. Men sådana här processer pågår ständigt, i det stora och det lilla.
Jag är just nu ytligt inblandad i en diskussion kring möten för Biggles-nördar. Människor har i åtskilliga år samlats i en engelsk motsvarighet till ett Folkets Hus utanför storstäder för att träffas, hålla små föredrag och köpa och sälja böcker.
Coronapandemin och dödsfall bland några av eldsjälarna har satt stopp för det. Åtminstone de senaste åren, kanske för all framtid. Åldersstrukturen hos deltagarna gör att det bara varit en tidsfråga innan det är för få deltagare.
Person X, som är ganska ny i sammanhanget, erbjöd sig att stå för ett digitalt möte, så att de som ville ändå kunde samlas och prata om sitt gemensamma intresse. Person Y, som varit med från början, var – om vi säger så – inte odelat positiv eftersom digitala möten inte kan ersätta fysiska.
Liknande diskussioner lär pågå i verksamheter världen över. Fysiska och digitala möten har båda sina för- och nackdelar.
De gånger jag deltagit har jag tyckt att småpratet medan vi hämtade te och kaka var lika givande som miniföreläsningarna. Å andra sidan gör digitala möten att det är möjligt för nördkompisar över hela världen att delta, i stället för att behöva lägga tid och pengar (och koldioxidutsläpp) på att resa till en viss möteslokal.
Liknande diskussioner lär pågå i verksamheter världen över. Fysiska och digitala möten har båda sina för- och nackdelar. Framöver kommer vi se en blandning av båda formerna, och måste försöka lära oss att nyttja dem på bästa sätt.
Men visst måste vi få känna saknad över det som var, utan att för den saken fastna i en tid som verkligheten sprungit förbi.
Kanske kommer jag ändå någon gång lyckas träffa nördgänget i verkliga livet igen.
Ylva Säfvelin är reporter på Aktuellt i Politiken
