Ylva Säfvelin: Vägen till utsläppsminskningar spelar roll

“Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” skrev Karin Boye (1900–1941).

En filosofi som man även kan tillämpa vad gäller utsläppsminskningar för att minimera klimatförändringarna. Att vi säger att vi ska ha nått netto-nollutsläpp år 2045, som det svenska klimatmålen lyder, är gott och väl. Men målet i sig är inte tillräckligt – vägen dit är avgörande för hur mycket växthusgaser som släpps ut i atmosfären fram till att vi når målet 2045.

Enligt Nasa, USAs federala myndighet för luft- och rymdfart, har mänsklig verksamhet mellan 1751 och 2018 lett till att 1 611 miljarder ton koldioxid har släppts ut i atmosfären. Det mesta kommer från kol, naturgas, olja och bensin.

Växthusgaserna ansamlas och ligger kvar i atmosfären mycket länge. Cirka 10–20 procent av koldioxiden kommer fortfarande att finnas kvar i atmosfären om 10 000 år.

Om minskningen sker snabbt blir det en mindre ökning av koldioxid i atmosfären än om minskningen sker först mot slutet av perioden.

De absorberar en del av värmestrålningen från jorden vilket leder till att temperaturen stiger – växthuseffekten. Utan en viss växthuseffekt skulle jorden vara kall och ogästvänlig men ju mer växthusgaser som samlas i atmosfären, desto mer värme hålls kvar på jorden. Till slut ökar medelvärmen så mycket det påverkar livsmiljöer, och det är dit vi är på väg i förskräckande hastighet.

Fredagen 17 november 2023 passerade faktiskt för första gången den globala medeltemperaturen gränsen två grader högre än under förindustriell nivå, enligt EUs klimattjänst Copernicus. Det var en tillfällig händelse, och förhoppningsvis går det fortfarande att hålla nere temperaturökningen. Men 2023 var det varmaste år som någonsin uppmätts, och 2024 har fortsatt att bjuda på värmerekord. Januari månad blev globalt den varmaste januari som någonsin uppmätts.

Hur kurvan för minskning av utsläpp ser ut, från i dag och fram till 2045, spelar alltså roll för hur många fler ton växthusgaser vi släpper ut i atmosfären. Om minskningen sker snabbt blir det en mindre ökning av koldioxid i atmosfären än om minskningen sker först mot slutet av perioden.

Här kommer diskussionen om delmål i klimatpolitiken in. 2017 enades riksdagens partier – utom Sverigedemokraterna – om delmål till 2030 och 2040, bland annat för hur mycket utsläppen från vägtrafiken måste minska.

När regeringens utredare John Hassler la sina förslag till hur klimatomställningen ska se ut var däremot en av punkterna att delmålet för utsläppsminskning från vägtransporter ska ersättas med ett mål för elektrifiering.

Även EU har satt upp delmål för 2030 i den gemensamma klimatpolitiken, och kommissionen har nyligen föreslagit ett nytt delmål till 2040: en utsläppsminskning med 90 procent jämfört med basåret 1990. Det ska enligt kommissionen vara en viss skärpning jämfört med nuvarande lagstiftning, som skulle resultera i en utsläppsminskning med 88 procent till 2040.

När regeringens utredare John Hassler la sina förslag till hur klimatomställningen ska se ut var däremot en av punkterna att delmålet för utsläppsminskning från vägtransporter ska ersättas med ett mål för elektrifiering. Vilket skulle kunna riskera att minska trycket på att få ner utsläppen från fossildrivna bilar.

Så visst är vägen något som politiken måste hålla ögonen på, inte bara det hägrande målet.

Ylva Säfvelin är journalist på Aktuellt i Politiken