Annons:
Annons:

Vilken politik behövs för att lösa problemen?

I årets val tappade Socialdemokraterna väljare, inte minst utanför storstäderna. Foto: Gunnar Creutz.

Efter valet 2006 gick larmet, ytterligare förstärkt 2010, att Socialdemokraterna höll på att förlora storstädernas medelklass. Och att det, med tanke på tillväxten av såväl storstäderna som medelklassen, var något partiet måste göra någonting åt, det vill säga i praktiken intressera sig mer för såväl storstäderna som medelklassen.

Efter årets val kan man väl konstatera att strategin lyckats. S gör mycket bra val i alla de tre storstäderna och ökar sina väljarandelar. Ser jag till min hemstad, Stockholm, noterar jag att vi till och med gjort inbrytningar i de allra mest exklusiva överklassområdena…

Vilket alltsammans förstås är alldeles utmärkt. Det är absolut inget fel i att S sedan flera år håller på att bli ett parti för progressiv medelklass. Men det finns ett men. Nämligen att vi samtidigt tappat LO-väljare, väljare utanför storstäderna och väljare i storstädernas fattigare, mer socialt utsatta bostadsområden.

Det är den klassiska svårigheten, när någon – ett parti, en organisation, en tidning, en tv-kanal – lägger om sin verksamhet för att nå nya grupper: att göra det utan att tappa dem man redan har. Och det klassiska misstaget är att försumma just den aspekten.

Så nu, när larmet går att S har tappat både landsbygdsväljare, förortsväljare och LO-väljare, och måste se över sin politik för att vända den utvecklingen – då finns det skäl att tänka efter hur det ska gå till utan att samtidigt tappa de nya grupper vi har vunnit. S har kunnat vara de breda väljaralliansernas parti tidigare. Man är inte ett 45-procentsparti om man inte kan samla väljare ur olika befolkningsskikt, med sinsemellan skiftande livsvillkor.

Har det hänt något, och i så fall vad, som gör att det inte är möjligt i dag?

Det går att för varje förlorad väljargrupp – landsbygden, förorten, LO-yrkena – hitta förklaringar som gäller för just den gruppen. Samhällsservicen har försämrats i många icke-tätortsområden. Sämre socialförsäkringar slår hårdast mot grupper som har den mest utsatta positionen i arbetslivet, det vill säga folk i förorter och servicejobb. I många LO-yrken möter sämre arbetsmiljö och sämre arbetsvillkor. Gängkriminaliteten är en alldeles särskild plåga för de socialt pressade bostadsområden där gängen har sin bas.

Det finns också en gemensam nämnare: grupper som inte bara börjar känna sig som förlorare på samhällsutvecklingen utan faktiskt också är det. Och som inte litar på de etablerade partiernas vilja, eller förmåga, att göra någonting åt det. Kanske är det en av de skillnader som spelat roll för årets valresultat: den mellan grupper med och utan framtidsoptimism?

För en del av de åtgärder som behövs för att vända utvecklingen innebär omfördelningar från grupper som hittills vunnit till grupper som hittills förlorat.

Vilket väl i rätt stor utsträckning sammanfaller med skillnaden mellan just vinnare och förlorare på de senaste decenniernas politik. Som socialdemokratin förstås har en del av ansvaret för – men där det ändå gäller att komma ihåg att vi sedan 2006 har haft borgerlig majoritet i riksdagen.

Och det är riksdagen, inte regeringen, som avgör politikens innehåll.

Det finns några exempel på åtgärder som drivits igenom av denna borgerliga majoritet, som i praktiken varit riktad mot de väljargrupper som nu söker sig över till SD. Dit hör försämringarna av socialförsäkringarna, dit hör allmän visstid och reglerna för arbetskraftsinvandring.

Men väldigt mycket av de ökande skillnaderna i livsvillkor förklaras av mer övergripande förändringar i politikens inriktning: De stora skattesänkningarna som alltmer urholkat välfärden, inte minst i icke-tätortsregioner, privatiseringspolitiken som snedfördelar skattepengar till mer välbeställda gruppers fördel, floran av skattesubventioner som likaså främst gynnar välbeställda, det otillräckliga bostadsbyggandet— listan kan göras lång.

Och visar ett systematiskt gynnande av urbana medel- och överklassgrupper, med ett lika systematiskt missgynnande av icke-urbana områden, utsatta förorter och folk i arbetaryrken. Den säger därmed också något om vilken typ av åtgärder S borde utarbeta, både av sakskäl (minskade klyftor) och för att ta tillbaka SD-väljare (vilket också kan ses som ett sakskäl).

Men då är vi onekligen tillbaka i problemet att göra det utan att tappa de nya vi vunnit. För en del av de åtgärder som behövs för att vända utvecklingen innebär omfördelningar från grupper som hittills vunnit till grupper som hittills förlorat. Och det är ju vinnarna vi fått…

Det tål att tänka igenom ordentligt.

Fast det är ändå inte med den frågan vi ska starta. Starten måste vara frågan vilken politik som behövs för att börja komma till rätta med det vi ser som viktiga problem i samhället i dag. Först därefter är det dags att diskutera strategin att vinna väljare för de åtgärder vi anser nödvändiga.

Och här finns en gammal god regel som säger att man då ska börja med sådant som är av gemensamt intresse för stora väljargrupper, och bygga upp argument och opinionsbildning kring den. Sedan, med hjälp av den trovärdighet man skaffat sig i dessa större frågor, kan man haka på med de åtgärder som har inriktning mot mer speciella grupper.