Vi måste orka satsa tillräckligt på de förebyggande insatserna
Ska vi stoppa nyrekryteringen till gänget måste vi på allvar börja prioritera och lägga pengar på det förebyggande arbetet, menar riksdagsledamoten Åsa Eriksson (S). Bild: Emmy Sjöblom.
För att bryta våldsspiralen så måste nyrekryteringen stoppas. Det enda sättet är genom förebyggande insatser. Det kostar stora pengar. Vi socialdemokrater måste orka göra det som krävs i form av smarta skattehöjningar och omprioriteringar i budgeten för att ge det förebyggande en chans, skriver Åsa Eriksson (S).
Ingen människa lever gott utan trygghet. Därför är en av de viktigaste delarna i samhällskontraktet ett löfte om att invånarna ska känna just trygghet. Vi socialdemokrater har historiskt varit världsledande på att erbjuda det med stora välfärdsreformer, ett starkt socialförsäkringssystem och en arbetsmarknadsmodell som ger allt bättre villkor.
Men när den dominerande och mest akuta samhällsutmaningen är unga människor som besinningslöst skjuter på varandra och förbipasserande, när drogförsäljning och våld sätter de demokratiskt beslutade reglerna ur spel, när segregation och utanförskap växer i takt med den psykiska ohälsan – då har vi inte lyckats.
Varje liv som släcks i en skjutning eller i ett sprängdåd är ett misslyckande för samhället och ännu en mamma som förlorat sitt älskade barn.
Våldet är ett allvarligt frihets- och samhällsproblem som aldrig kan accepteras. Varje liv som släcks i en skjutning eller i ett sprängdåd är ett misslyckande för samhället och ännu en mamma som förlorat sitt älskade barn.
Ökande ekonomiska klyftor, segregation och långvarig arbetslöshet leder till fattigdom, utanförskap, droghandel och därpå följande våldsanvändning. Orsakerna till utvecklingen, som har pågått under lång tid, är många.
Det är helt korrekt att kritisera effekterna av nyliberal politik, högerns skattesänkningar och effekterna av deras nedskärningar i välfärden. Men om vi stannar där, istället för att rannsaka oss själva och vår egen politik, så kommer vi inte att hitta svaren på problemen.
Mer av samma leder sällan till nya resultat. Det smärtar att konstatera att vi socialdemokrater också har ett ansvar.
Mer av samma leder sällan till nya resultat. Det smärtar att konstatera att vi socialdemokrater också har ett ansvar.
Magdalena Andersson säger klokt att vi ska säga som det är och göra vad som krävs. Jag delar helt den strategin men då krävs också att vi vågar göra saker annorlunda än förut.
De socialdemokratiska prioriteringarna i senaste valrörelsen menar jag var helt rätt men precis som valanalysen slår fast behövs de fyllas med mer konkret politik. Trots fler poliser, hårdare straff och mer repressiva verktyg ser inte den destruktiva våldsspiralen ut att vända, tvärtom. Unga män skjuter vilt någonstans i Sverige nästan varje dag. Oskyldiga människor drabbas gång på gång av våldet. Samhällskontraktet är i gungning.
Vi vet vad som krävs för att motverka nyrekrytering till gängkriminalitet och drogförsäljning. Vi vet vad som krävs för att minska den psykiska ohälsan hos unga. Nu är det hög tid att vi också börjar prata om hur vi ska göra det.
Den som har läst Diamant Salihus bok Tills alla dör, eller Evin Cetins bok Mitt ibland oss, eller som läst forskningsrapporter och lyssnat på Fryshusets avhopparverksamhet inser att så länge ekonomisk utsatthet, arbetslöshet och psykisk ohälsa präglar familjer i eftersatta områden kommer skolan ha svårt att konkurrera mot den ständigt tillgängliga drogförsäljningen.
Barn och unga groomas in i kriminalitet eller söker sig dit själva i strävan efter att bli någon, att tjäna snabba pengar, att få en tillhörighet och status.
Den SD-styrda regeringen varken kan eller vill satsa tillräckligt på förebyggande insatser. Det kommer alltså inte att ske under deras tid vid makten.
Vår partiordförande har otaliga gånger slagit fast att vi måste stoppa nyrekryteringen till gängen. Jag menar att enda sättet att lyckas med det är att vända på resurstilldelningsmodellen för att bryta segregation, fattigdom, utanförskap och psykisk ohälsa.
Den SD-styrda regeringen varken kan eller vill satsa tillräckligt på förebyggande insatser. Det kommer alltså inte att ske under deras tid vid makten.
Om vi på riktigt ska ge personalen på BVC, förskola, skola, fritidsverksamhet, socialtjänst, uppsökande verksamhet, primärvård, psykiatri – och alla andra som behövs – verktygen för att rädda barn från gängen så behöver de helt andra resurser än idag.
Personalen måste ha möjlighet att arbeta långsiktigt, omfattande och myndighetsgemensamt med att stötta individer och familjer. De behöver större möjligheter att bryta sekretessen, att göra det som krävs istället för det som deras begränsade verktygslåda just nu innehåller. Det kostar pengar. Mycket pengar.
Idag kämpar kommuner och regioner med att skydda barn och unga från nedskärningar när högerregeringens snåla statsbidrag äts upp av inflationen. Vi socialdemokrater behöver ha modet och orken att ta politisk konflikt, att orka göra det som krävs i form av smarta skattehöjningar och omprioriteringar i budgeten för att på allvar ge det förebyggande en chans att långsiktigt göra skillnad.
Jag ser fram emot den nya samhällsanalys som partistyrelsens politikutvecklingsgrupper ska ta fram. Jag hoppas att de också har djärva och storslagna förslag på hur vi kan återupprätta samhällskontraktet.
Åsa Eriksson
riksdagsledamot (S) från Norberg
