”Vi lever i en orolig och osäker tid”

Jan Eliasson utkom 2022 med sina memoarer ”Ord och handling: ett liv i diplomatins tjänst” (Albert Bonniers förlag) där han blickar tillbaka på ett långt liv i det internationella fredsmäklandets tjänst. Foto: Jenny Åkervall/AIP

Han har medlat i sex världskonflikter, arbetat med Olof Palme, Alva Myrdal och Anna Lindh, och räknas till en av Sveriges mest briljanta diplomatprofiler och framstående fredsmäklare.
Hur ser Jan Eliasson på det säkerhetspolitiska läget och Sveriges framtida roll i en alltmer konfliktfylld värld?

Jan Eliasson har, vid 83 års ålder, till slut börjat trappa ner arbetslivet. Går långpromenad med labradoren Leo, minst en timme varje dag. Spelar tennis två gånger i veckan. Tar tåget ner till Göteborg tillsammans med barnbarnet Alex och tittar på favoritfotbollslaget Gais.

Något stillsamt pensionärsliv i traditionell mening är det ändå inte riktigt fråga om. Sveriges tidigare utrikesminister och vice generalsekreterare för FN föreläser fortfarande flitigt och kommenterar regelbundet dagspolitiken i medier. Och när man ber honom att kommentera det säkerhetspolitiska läget formulerar han med lätthet en sammanhängande bild av aktuella skeenden i världen, på ett sätt som känns både begripligt och överblickbart. Och faktiskt också möjligt att påverka.

Hoppet har alltid haft en plats i Jan Eliassons samtidsanalyser, även om han medger att han på senare tid har fått kämpa för att hitta ljuspunkter.

– Det är en orolig och osäker tid vi lever i. Till och med svårare än under kalla kriget. Då visste man ungefär var man hade varandra, inklusive militärt. Då hade vi heller inga öppna konflikter i Europa, förutom Balkankrisen, säger han när vi slagit oss ner i vardagsrummet i hemmet, norr om Stockholm.

Parallellt pågår också en existentiell kris som hela tiden ligger som ett mörkt moln över oss: miljö- och klimatkrisen.

Det är framförallt tre element som oroar Jan Eliasson.

– Det första är Ukrainakriget som är så nära oss och som har lett till allvarliga konsekvenser för svensk säkerhetspolitik. Det andra är Hamas och Israels krig som pågår så dramatiskt och skrämmande plågsamt. Och det tredje är demokratins kris, eller i alla fall starka uppförsbacke. Parallellt pågår också en existentiell kris som hela tiden ligger som ett mörkt moln över oss: miljö- och klimatkrisen.

Han pekar på att vi under lång tid sett en ökad misstro mellan stormakterna, en misstro som gått så djupt att det nästan lett till en kortslutning av dialog och samtal. Vetohotet och förlamningen i FNs säkerhetsråd är ett exempel.

– Diplomatin lever i en lågkonjunkturens tid. Man ställer in resor till varandra, har ingen dialog mellan ledande politiker och diplomater. Vi ser det i USA-Ryssland-relationen, främst på grund av den ryska inmarschen i Ukraina, och i relationen mellan USA och Kina.

Den geopolitiska misstron har dessutom spritt sig och fått en motsvarighet inne i länder, menar Jan Eliasson.

Vad misstron beror på är svårt att analysera.

– Kanske handlar det om polarisering mellan makthavare och missnöjda grupper, som inte ser att man löser frågor genom dialog och kompromiss, utan genom slagord och hån, i värsta fall hat och hot. Som ser att man vinner politiska poäng genom en hård och splittrande retorik. Något som har förstärkts av sociala media, säger han.

Jag tog emot internet på 80-90-talet som en demokratifaktor. Men nu har vi en situation där verklighet ibland blandas med fiktion och där till och med lögn kan leda till politiska segrar.

– Jag tog emot internet på 80-90-talet som en demokratifaktor. Men nu har vi en situation där verklighet ibland blandas med fiktion och där till och med lögn kan leda till politiska segrar. Kom ihåg när Trump beslogs med en lögn och hans talesperson talade om ”alternativa fakta”. Konsekvenserna blir att grundvalen för politisk debatt försvagas och blir ett gungfly.

Också i Sverige utmanas de strukturer som historiskt bidragit till att bygga en stark demokrati med hög tillit mellan människor och till det offentliga, konstaterar han.

– Det är en farlig period vi nu upplever. Mycket av det ifrågasätts som våra mor- och farföräldrar och föräldrar byggde upp, genom ABF-föreläsningarna, fackliga möten, hembygdsföreningar, kyrkan, folkhögskolorna, hela folkrörelsesverige inklusive FN-förbundet. Allt detta som gav ett folkligt starkt fundament för den demokratiska våg som kom på 30-40-talet och ledde till Välfärdssverige. De ekonomiska bidrag som varit självklara för alla regeringar sedan lång tid tillbaka dras ner. Civilsamhället är därför i svår belägenhet, liksom internationella och humanitära organisationer och fredsorganisationer. Detta är något som borde engagera inte bara Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern, utan också Centern och Liberalerna med sina traditioner, säger Jan Eliasson.

Jan Eliasson och Olof Palme i november 1980. Foto: Torbjörn Zadig/Svenskt pressfoto/TT.

När vi träffas har det gått en vecka sedan Sverige formellt blivit medlem av Nato. Hur ser han på att omprövningen för socialdemokratin gick så pass hastigt. Hur resonerade han själv?

– Jag är den förste att erkänna att det gick snabbt och att många tycker att det gick alltför snabbt är förståeligt. Men det var en dramatisk situation som utvecklades 2022. Och det var inte bara 24 februari och inmarschen i Ukraina som låg bakom. Redan 17 december 2021 levererade Rysslands utrikesminister Lavrov ett väl förberett uttalande om rysk säkerhetspolitik med en historisk bakgrund, där han återuppväckte något slags rysk-sovjetisk imperiedröm. Han klargjorde att detta Ryssland ska återuppväckas och att någon Natoutvidgning inte får förekomma. Primärt avsåg Lavrov Ukraina men det var självklart att han också riktade sig mot Sverige och Finland, säger Jan Eliasson.

Redan då började hans omprövning, även om han fortfarande inte hade övergivit den alliansfria linjen.

– Jag trodde faktiskt inte att ryssarna skulle invandera Ukraina. När de väl gick in kände jag att det här var ett fruktansvärt, historiskt misstag, och att Ukrainas folk och även vi alla skulle betala ett oerhört högt pris. När denna aggression dessutom följdes av angrepp mot civila mål och krigsförbrytelser, växte det fram en känsla av att vi måste granska alliansfriheten. När jag tänkte vidare på att det var en totalitär stat som angrep en demokrati, så handlade det för mig också om demokratin i Europa. Och detta krig pågick två och en halv timmes flygfärd bort.

Det som fick honom att tippa över var att Finland bestämde sig för att bli Natomedlem.

– Finland var ju del av Sverige i 600 år och vi är som siamesiska tvillingar i säkerhetspolitiken. Finland beslut fick mig att slutligen bestämma mig. Vi skulle båda vinna på att gå fram gemensamt och skapa nordisk enighet.

När Sverige nu väl är medlem i Nato gäller det att inte överge våra grundläggande positioner i en rad viktiga frågor, menar Eliasson. Han nämner kärnvapennedrustningen, biståndet, migrationen och klimatfrågan. Men även folkrätten, medlingsinsatser för FN och inte minst vikten av att Sverige nu talar klarspråk kring Israel och Hamas krig.

– Det gäller folkrättsbrotten från Hamas, det bestialiska våldet 7 oktober och gisslantagandet. Men det gäller också det massiva övervåld som Israel har utövat därefter med över 30 000 döda, varav 12 000–13 000 barn, och den hårda bojkott som medvetet skapat en nödsituation som i dagarna har nått svältens gräns. Det är ett folkrättsbrott och det ska sägas. Det ska sägas av vår egen regering.

Jag reagerar också mot talet från statsministern att vi ska ha ”kommit hem” när vi nu kommit in i Nato. Som om vi har varit ute i någon odemokratisk hemlöshet.

Att delar av regeringen nu dessutom försöker svartmåla den svenska alliansfrihet, gör honom också bedrövad.

– Det är irriterande att Ebba Busch och vissa debattörer talar om ”allianslöshet” i stället för alliansfriheten. Man visar då förakt för den politik som i 200 år har tjänat oss väl och haft starkt folkligt och politiskt stöd.

– Jag reagerar också mot talet från statsministern att vi ska ha ”kommit hem” när vi nu kommit in i Nato. Som om vi har varit ute i någon odemokratisk hemlöshet. Har man jobbat med Olof Palme så är man påverkad av att Sverige ska vara en stark röst inte bara i utrikespolitiken utan också för demokratin. Det som nu pågår är försök att nedmontera mycket av det som tidigare generationer har byggt upp vad gäller demokratins folkliga förankring, som vi alla ska känna tacksamhet och stolthet över, säger Jan Eliasson.

Vi kommer osökt in på det kommande EU-valet. Med Trump som eventuell ny president i USA kommer Europas betydelse att öka, som global aktör och som ansvarig för att främja demokrati och säkerhet i världen, menar Eliasson.

– Slutsatsen blir att det kommande EU-valet 6–9 juni blir ett oerhört viktigt val. Jag hoppas verkligen att vi gör en mobilisering, säger han och pekar på riskerna med att de högerpopulistiska partierna vinner mark, med sina kampanjer mot ökad makt till Bryssel.

– Det är lätt att hitta populistiska exempel som håller vid liv de politiska krafter som uppstod under Brexit. Vi har hört ordet Swexit, tyskarna har Dexit. På flera håll kommer det upp. Vad vi behöver är ett starkt Europa. Inte bara ett Europa med en gedigen infrastruktur och ett starkt totalförsvar, särskilt om USA sviker Ukraina. Vi behöver också visa att demokratier är bra samhällen, att vi tar hand om våra medborgare. Där har vi mycket att göra, i till exempel inkomstfördelnings- och klimatfrågorna, där vi måste visa att demokratin är något attraktivt som folk behöver och vill ha, säger han och påpekar att demokratierna faktiskt har tappat mark. Bara 12–13 procent av världens befolkning lever i dag i traditionella demokratier.

Vi behöver också visa att demokratier är bra samhällen, att vi tar hand om våra medborgare.

Han pekar också på möjligheterna att vitalisera det nordiska samarbetet när nu alla är med i Nato. Han lyfter särskilt de arktiska frågorna, där Norden skulle kunna spela en stor roll. I Arktis pågår nu planer på mineralutvinning under isen på ett sätt som enligt Jan Eliasson behöver regleras och stoppas.

Det finns också en risk att Arktis militariseras. Här har de nordiska länderna både geografisk närhet, kompetens och intressegemenskap och därmed möjlighet att spela en aktiv roll.

Hoppet då? Eliassons signum. Finns det något hopp i denna osäkra tid?

– Om vi lyfter hoppet till strukturella faktorer så gäller mitt främsta hopp kvinnor och flickor. Den stora trenden är kvinnans fulla emancipation, den fullständiga jämställdheten. Nummer två är de unga. Jag besöker ibland mina barnbarns skolor, och jag kommer hem föryngrad. De är så bra på miljö, på sanning, på fred och moraliskt beteende. Vi måste stärka skolan och se till att de får chansen att bli det som de borde kunna bli. Det finns ett enormt kapital i unga som vi inte använder oss av. Vi ska inte bara arbeta för barn, utan också med barn. Det tredje hoppet är kunskap. Det är så otroligt viktigt för att exempelvis uppnå klimatmålen. Och det fjärde är internationellt samarbete.

– Att jag är i någotsånär hyfsad form vid framskriden ålder beror på att jag alltid haft sådan enorm glädje av att lägga ut ansvar, lita på folk, lagspel och att dela med mig av information. Det är tillsammans som allt fungerar och blir möjligt, både i Sverige och i världen.

Läs även ”Lilla diplomatskolan med Jan Eliasson.