Veronica Palm: Dags att suga tag i viljan till förändring

Vart tionde barn i Sverige lever i fattigdom enligt en rapport från föreningen Majblomman som kom härom veckan. För oss som arbetat med barnrätt, välfärd och ojämlikhet är det egentligen ingen överraskning. Bara ännu en bekräftelse på att vuxenvärlden inte klarar en av de mest centrala uppgifterna för ett samhälle: att ge alla barn en god uppväxt. Det är viktigt för det enskilda barnet och i grunden handlar det om anständighet att utrota barnfattigdomen, men hur ett samhälle behandlar sina allra minsta är också som ett lackmuspapper på den generella jämlikheten. Och det ser illa ut.

För att vända utvecklingen måste vi rusta trygghetsförsäkringarna, höja lägstalönerna och öka progressiviteten i skattesystemet. Men att rikta om de ekonomiska systemen räcker inte. Lika viktigt är det att stärka de av välfärdens verksamheter som kompenserar för ojämlika ekonomiska förutsättningar. Jämlikhet måste byggas på både kort och lång sikt, eftersom effekterna är både kort- och långsiktiga.

För varje barn är barndomen här och nu. Det är här och nu som föräldrarna behöver ett tryggt jobb med schyst lön. Dessutom sätter de ekonomiska förutsättningarna under barndomen spår i vuxenlivet. Den som har en tuff barndom löper större risk att få det tufft också som vuxen. Vi kallar det klass. När vi tillåter ojämlikhet och barnfattigdom så befäster vi också klassamhället.

För att möta barnens behov och bryta de mest akuta effekterna av barnfattigdom måste vi rusta välfärden. Det krävs investeringar i skolan så den klarar det kompensatoriska uppdraget, i en bra förskola som ser alla barn och i kultur och fritid som berikar även den som inte är rik. Det är inga extra uppgifter ”om budgeten så tillåter” utan ett moraliskt ansvar och en förutsättning för en framtida tilltro till det gemensamma.

När finansminister Magdalena Andersson för någon månad sedan försiktigt antydde att det kan tänkas finnas skäl att se över budgettaket, gick ett sus, nästan ett rus, genom den socialdemokratiska rörelsen. Det öppnades en möjlighet att ifrågasätta de gamla doktrinerna som varit en hämsko på varje samtal om investeringar. Samtal om allt viktigt som skulle behöva göras bubblade fram. Det kan inte tolkas som annat än uppdämd frustration över tingens ordning, över alla de uppgifter vi har framför oss. Det började röra på sig, och en rörelse i rörelse växer i styrka och tar plats. Den vill utmana orättvisor, formulera reformer och bryta idéer. Sus, rus och rörelse är friskhetstecken.

Nu finns chansen att suga tag i viljan till förändring som pyser upp och ut lite var stans i landet. Att leda en regering är bra och nödvändigt för den som vill få något gjort på riktigt, men det räcker inte för att få förtroende för förändring. Det är hög tid för det socialdemokratiska partiet att peka ut en väg bortom januariavtal.

Framtiden kräver svar på hur vi ska bygga ihop ett land som plågas av ekonomiska, sociala och kulturella klyftor. För att möta människors rättmätiga krav krävs både en tydlig riktning och en sammanhållen reformagenda som genomsyras av jämlikhetssträvan.

Bara så, genom riktning och reformer, kan vi ta ansvar för framtiden och ge varenda unge rätten till en trygg, utvecklande och rolig barndom.

Veronica Palm är debattör, författare, föreläsare och tidigare riksdagsledamot