Veronica Palm: Att laga efter läge är en stark S-tradition

Låt oss komma ihåg att det sedan 2014 har funnits en massiv högermajoritet i riksdagen. Att då, som socialdemokratisk partiledare, leda landets regering i sju år är inte bara unikt, utan också imponerande skickligt. 

På måndagens pressträff såg vi en partiordförande och statsminister som med stolthet redovisade de socialdemokratiska framgångar som regeringen har åstadkommit sedan 2014. Och det är många. Men, precis som Löfven sa, så har det skett via kompromisser, först med MP och V och därefter med MP, C och L. Att laga efter läge är en stark socialdemokratisk tradition.

Det ligger i socialdemokratins DNA att ta varje chans att vrida samhället i rätt riktning, om än bara lite. Hellre det än att luta sig tillbaka och skriva snygga reservationer. Januariavtalet innehåller en hel del som är långt ifrån socialdemokratiskt. Det handlar framför allt om försämringar i anställningstryggheten och det systemskifte som marknadshyror i delar av bostadsbeståndet skulle innebära. Men kompromissen gav oss, som Löfven pekade på i måndags, också möjlighet att genomföra en del bra politik.

Den andra starka traditionen i partiet skulle jag kalla långsiktig jämlikhetssträvan. Där har kompromisserna onekligen ruckat lite på självkänslan. En socialdemokratiskt ledd regering har tvingats genomföra politik som inte är dess egen önskan. Det är helt mänskligt att vilja framstå som vinnare, även på punkter där man de facto förlorat en fråga i förhandling. Så är det för Socialdemokraterna med delar av  januariavtalet, även om vi anser att  vi sammantaget kan stå upp för den helheten. 

Samtidigt måste vi vara medvetna om att det finns en risk med att under en längre tid försvara punkter vi egentligen inte vill ha – risken att vi gör nödvändigheten till dygd. 

När man dessutom är den av fyra ingående parter som innehar statsministerposten så har de andra tre lättare att hävda sina ursprungspositioner utan att det tolkas som att de går emot avtalet. Då finns också en risk att människor inte ser de socialdemokratiska ingångsvärdena, utan tolkar de uppoffringar som vi har tvingats göra som att det vore vår önskan. Men marknadshyror är inte vår önskan. 

Talmannen gav Ulf Kristersson den första chansen att bilda en regering. Det återstår i skrivande stund att se hur det går. Men om moderatledaren återigen misslyckas, så är det inte osannolikt att talmannen förr eller senare vänder sig till Stefan Löfven igen för att sondera hans möjligheter att bilda regering. Det är inte heller uteslutet att han då kan väljas till statsminister. Men sedan ska det läggas en budget och talmannen vill numera kunna lita på att de som bildar regering också får igenom sin budget i höst. Här vilar ansvaret tungt på andra, främst C, att visa lite kompromissvilja.

Jag har många tankar om Vänsterpartiets agerade, Centerpartiets ovilja och Liberalernas lappkast. Men jag väljer att blicka framåt. De har nu försatt oss i den här situationen och då är det rimligt att kräva att de också tar ett extra ansvar för att ta oss vidare. En budget där S, MP, C och V kommer överens borde ändå vara möjligt. Det skulle också frigöra alla partier att därefter profilera sig inför valåret. Kanske något som S behöver mest av alla inblandade.

Att ta ansvar och laga efter läge är en förutsättning för att landet ska kunna ta sig ur det här kaoset. För detta uppdrag är utan tvekan det socialdemokratiska partiet bäst lämpat. Men för att landet inte bara ska ta sig ur, utan också ta sig framåt, krävs en tydlig självständig socialdemokratisk jämlikhetssträvan. 

Och om Centerpartiet fortsätter att trilskas så står vi riktigt nära ett extraval. Nej, det är inget jag önskar, men om det blir så, så rätar vi på ryggarna och gör allt vi kan för att samla ett starkare stöd för ökad jämlikhet.

Veronica Palm är debattör, författare, föreläsare och tidigare riksdagsledamot