Annons:

Anne-Marie Lindgren: Vart tog de Nya Moderaterna vägen?

Vart tog de nya Moderaterna vägen?

Ni vet, de där som gjorde om M från ett tämligen traditionellt parti på högerkanten till ett modernt medelklassliberalt parti någonstans i mitten?

Ett parti som, enligt sina skapare, inte skulle utgå från ideologiska föreställningar om vad som var bra lösningar, utan från sakliga analyser av vad som faktiskt fungerade.

Någonstans finns de väl? Allihop kan väl inte ha lämnat politiken samtidigt med Reinfeldt och Borg? Fast de kanske inte var så många? Så när de onekligen starka personligheter som drivit projektet försvann, försvann också projektet??

Det mesta talar för det.

Nya Moderaterna var ett projekt som drevs uppifrån, av en sammansvetsad grupp personer med stort inflytande i partiet, men avgjort inte utan motståndare.
Som aldrig på allvar förändrade sina egna åsikter men som accepterade projektet så länge det gav valsegrar och regeringsmakt.

[blockquote author=”” pull=”left”]Man kan, givetvis, diskutera hur pass ”nya” Nya Moderaterna var.[/blockquote]

När det inte längre gjorde det återgick de till det gamla vanliga tänket. Man kan, givetvis, diskutera hur pass ”nya” Nya Moderaterna var.

En del konservativt tankegods slängdes väl över bord. Men den som kan Moderaternas historia kände igen rätt mycket, bara i litet annan tappning. Sänkta inkomstskatter och hårda regler i socialförsäkringarna var – och är – traditionella högerkrav, decennierna igenom.

Borgs och Reinfeldts smarta drag här var att göra om det till ekonomisk rationalitet. Stora skattesänkningar skulle göra det mer lönsamt att arbeta, sämre sjuk- och arbetslöshetsersättning skulle göra det mindre lönsamt att inte arbeta, och kombinationen skulle leda till att fler sjuka och arbetslösa började arbeta igen. Och så skulle utgifterna för socialförsäkringarna sjunka, samtidigt som fler arbetade och betalade skatt. Vilket betydde mer pengar till välfärdstjänsterna.

Det är fullt möjligt att gruppen kring Reinfeldt och Borg trodde på de här idéerna. Teorierna om de individuella ekonomiska incitamentens betydelse hade högkonjunktur åren när Nya Moderaterna och alliansen bildades.

I dag visar erfarenheterna mycket hårdhänt att teorierna inte höll.

Vi har allvarliga resurskriser inom sjukvården, Polisen, äldreomsorgen, järnvägen och socialtjänsten; sambandet med alliansens stora skattesänkningar är övertydliga.
Vad säger Moderaterna? Jo, att regeringens förslag till skattehöjningar måste stoppas.
Det kan inte motiveras med ekonomisk rationalitet. Det är bara högerideologi.

Arbetslösheten sjunker, men långsamt, och Arbetsförmedlingen säger det stora problemet i dag är att ”grupper med särskilt utsatt position” vuxit och fortsätter att växa. Vad säger Moderaterna? Jo, att arbetslöshetsersättningarna måste sänkas ännu mer.

Det är inte heller ekonomisk rationalitet. Bara högerideologi.

Om de nya Moderaterna, i den mån de fanns, skulle ha klarat att ompröva teorierna från alliansens första år i enlighet med principen om funktionalitet, det är förstås oklart. Men att de existerande Moderaterna inte gör det är uppenbart – eftersom det strider mot deras ideologiska världsbild.

Moderaterna har återvänt till högerfållan. De inledda förhandlingarna med SD är en enkel konsekvens av det.

Annons: