”Vad ska vi ha Arbetsförmedlingen till?”

Adnan Habibija, arbetsmarknadspolitisk utredare, LO:

1. Vad är viktigast för att öka sysselsättningen bland utlandsfödda?

Sedan 90-talet har samhällets stöd till arbetslösa försvagats och individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar ökat. En politik med kompetenshöjande insatser har ersatts av en politik för att pressa arbetslösa att höja sökintensitet och arbetsutbud. Tidöpartierna fortsätter på samma väg med skärpta krav, bidragstak och lägre ersättningar. Det kommer leda till mer av det vi redan sett – segregation, ojämlikhet och underbudskonkurrens. Det är dags att ändra kurs. Genom insatser som ökar yrkesmässig och geografisk rörlighet, som arbetsmarknadsutbildning, yrkessvenska, flyttbidrag och intensiv jobbförmedling, kan arbetslösheten bland utlandsfödda minska samtidigt som arbetsgivares rekryteringsmöjligheter förbättras. På köpet får vi ökad tillväxt och välstånd.

2. Hur kan Arbetsförmedlingen förbättras ytterligare? 

AF har behandlats styvmoderligt länge och regeringen planerar mer nedskärningar genom minskat förvaltningsanslag med 400 miljoner. Om arbetsförmedlarna ska leverera det stöd som många behöver måste myndigheten få arbetsro och ekonomiska förutsättningar. Privatiseringsexperimentet som pågår har inget stöd från forskningen. Forskningen visar att personligt stöd med en gedigen kartläggning av kompetenser och individanpassad kedja av arbetsmarknadsinsatser ger goda resultat. Det är svårt att nå med få medarbetare och krympande lokal närvaro. Rulla tillbaka AF-reformen och satsa miljarderna som går till vinster på en effektiv arbetsförmedling med verktyg som rustar arbetslösa för framtidens jobb.

3. Hur kan man höja statusen på viktiga välfärdsyrken som allt för få
söker sig till i dag?

Ett tungt ansvar vilar på arbetsgivarna. Bättre löner och arbetsvillkor måste erbjudas om fler ska söka sig till välfärds­yrkena. Men den åldrande befolkningen ställer även tuffa krav på politiken. På LO har vi räknat att 200 miljarder behöver tillföras och 100 000 anställas inom vård, skola och omsorg under mandatperioden. I stället sker neddragningar. Trots inflationen tillför regeringen och SD inte de resurser som krävs till kommuner och regioner för att ens upprätthålla dagens servicenivå. Det är omöjligt att höja statusen när kollegorna blir färre och arbetsbelastningen värre. Sverige är ett av EU-länderna med lägst statsskuld. Vi har råd att satsa. För vad är poängen med en rik stat som har en fattig välfärd?

Caspian Rehbinder, arbetsmarknadspolitiskt ansvarig, IKEM:

1. Vad är viktigast för att öka sysselsättningen bland utlandsfödda?

Sveriges arbetsmarknad är rätt dyster. Arbetslösheten är fortsatt hög och väntas inte minska de kommande åren. Mer än vart fjärde företag varnar för varsel det närmaste halvåret, och under 2023 väntas BNP växa i alla EU-länder utom Sverige. Vi ligger i unionens arbetslöshetstopp, långt från EUs lägsta arbetslöshet.

Allt detta drabbar särskilt invandrare: av 350 000 arbetslösa i Sverige är 200 000 utrikes födda. Det finns två viktiga lösningar. Dels på utbildnings-, validerings- och kompetenshöjningssidan med konkreta insatser som yrkesvux, komvux och arbetsmarknadsutbildningar. Dels måste arbetsmarknaden få fungera mer som en marknad, och kostnader för att anställa pressas ned. Det kan vända utanförskapet och ge en välbehövlig skjuts till Sveriges ekonomi.

2. Hur kan Arbetsförmedlingen förbättras ytterligare? 

Vad ska vi ha Arbetsförmedlingen till? Det är en fråga fler företag verkar ställa sig. Andelen företag som använt myndigheten vid rekrytering har halverats sedan år 2000 och nedgången visar inga tecken på att sluta. Arbetsförmedlingen är den rekryteringskanal företagen är minst nöjda med.

Samtidigt finns saker som fungerar. Arbetsmarknads­utbildningar och matchningstjänster ger resultat. Arbetsförmedlingen borde fokusera på det som fungerar bäst. Sluta förmedla jobb och få upp volymerna i matchningen.

3. Hur kan man höja statusen på viktiga välfärdsyrken som allt för få
söker sig till i dag?

Om svaret ska ge bra nytta måste frågan ställas bredare. Det finns mängder av viktiga yrken som för få söker sig till och arbetsmarknaden måste förstås som en helhet. Lika lite som tjänstesektorn klarar sig utan lärare klarar sig vården utan processindustrin. SCB konstaterar att det är stor brist på yrkeslärare och sjuksköterskor, men lika stor brist på högskoleingenjörer, processtekniker och fordonsutbildade. Det behövs bättre drivkrafter att välja rätt utbildning, att ta jobb som finns och bättre möjligheter att rekrytera internationell kompetens.

Fotnot: IKEM är Innovations- och kemiindustrierna i Sverige.