Vad är socialdemokratin efter eran 1968?

Hörde ni ljudet? Det var året 1968 som tog slut.

Om många år tror jag att vi kommer att se tillbaka på hösten 2022 och säga att den var betydelsefull. Att det var då den rörelse som med full kraft trädde in i historien 1968 tog slut och övergick i något annat.

En ny regering har tillträtt, en högerregering som – till skillnad från tidigare högerregeringar – varken politiskt eller retoriskt innehåller något alls av ”mitten”. Samtidigt är det en höger som släppt nyliberalismen.

Visst, det finns något om att sänka skatter för kapitalägare och de vinstdrivande friskolorna skyddas. Men de krav på utförsäljningar av statliga företag, krav på marknadshyror och massiva skattesänkningar som den nyliberala högern drivit i mer än 30 år lyser med sin frånvaro.

I väljarkåren har en tydlig vindkantring skett. Gränser och kontroll är högsta mode. Det finns brett stöd i väljarkåren för en tuffare migrationspolitisk, att sätta stopp för vinstintresset i välfärden, hårdare straff och medlemskap i försvarsalliansen Nato. Det gäller även S-väljarna.

Liberalismen är ute. Men förändringen går djupare än så. Det är idén att individen ska bryta upp från alla sammanhang som håller henne tillbaka som är ute.

I decennier har högern drivit på för att individen ska få slippa skatter och regler för att kunna bli en entreprenör och skapa sig ekonomisk framgång. Vänstern har drivit på för att bryta sönder en förtryckande kultur för att varje individ ska kunna förverkliga sig själv.

Båda dessa rörelser, som båda har rötterna i den rörelse som gjorde året 1968 signifikant, har kommit till sitt slut.

Vad var året 1968? Jag var inte med. Men jag har levt med berättelser och med spåren av detta säregna år. Studenternas ockupation av sitt eget kårhus på Holländargatan i maj 1968 brukar anges som den svenska 1968-rörelsens epicentrum. Inspirationen kom från studenterna i Paris och rörelsens färg var olika nyanser av socialistiskt rött.

Nyliberalismen är det arv efter 1968 som påverkat samhället mest.

Men det hände saker i hela Sverige och både före och efter maj 1968. Det var en rörelse i Västeuropa, men också bakom järnridån och i hela världen.

1968 handlade inte ens bara om vänstern. Det var en kraft för kulturell förnyelse och förändring även bortom politiken. I katolska kyrkan genomfördes ungefär samtidigt andra vatikankonciliet, ett gigantiskt kyrkomöte där teologer och biskopar stakade ut en ny väg för världens största religiösa samfund.

Det mest betydande politiska arvet efter 1968 är inte upptäckten av de globala orättvisorna eller kampen för socialism. Nyliberalismen är det arv efter 1968 som påverkat samhället mest. Slagorden ”Det är alltid rätt att göra uppror” och ”Vi är människor inte maskiner” blev i Svenska arbetsgivareföreningens version ”Satsa på dig själv”.

I boken ”I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag” konstaterar statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker att den liberalism som präglat perioden efter 1968 har ofta slagit över i likgiltighet för den svage. Värderelativismen har gett kapitalet och marknaden fritt spelrum och exploatera människors behov och göra dem till begär.

Det ligger något djupt tragiskt i att kampen för att frigöra individen från ett förtryckande system slutade med att kapitalismens logik kommit att ta över allt fler av samhällets domäner.

Vad betyder den kulturella vindkantringen bort från 1968-års ideal för socialdemokratin?

På kort sikt är det så klart ett uselt läge. Sverige seglar vidare och Moderaterna styr nu skutan, tillsammans med sina nya vänner med rötterna i nazismen. På lite sikt finns möjligheter i utvecklingen.

Socialdemokratin fanns och verkade innan 1968 – i själva verket var den mer framgångsrik i att forma samhället innan detta symbolår än efter det. 1968-rörelsen präglade socialdemokratin i grunden, men impulsen kom inte inifrån rörelsen utan utifrån. Att låta sig förändras av tidsandan och att formulera socialdemokratiska svar på den växande efterfrågan på frihet och individualisering var rätt. Hade rörelsen inte låtit sig förändras av det som skedde hade socialdemokratin fösts åt sidan och berövats möjligheten att vara en kraft för att gestalta samhället.

Samma sak som då bör vi göra nu. Men i samtiden är frågorna annorlunda. Nu handlar de om gemenskap och tillhörighet. Inte att bryta sönder förljugna gemenskaper och hierarkier, utan att skapa en ny känsla av tillhörighet och sammanhang.

Under Socialdemokraternas första decennier vid makten var den nationella dimensionen självklar. Idén om folkhemmet signalerade både gemenskap och gränser mot omvärlden. Samhällets och kulturens hierarkier fick vara kvar, men de öppnades för den arbetarklass som dittills hade stängts ute.

På rörelsens kursgård Bommersvik, som köptes av SSU 1937, hissas den svenska flaggan fortfarande jämte de röda. Detta arv kan vägleda socialdemokratin när 1968-eran nu nått vägs ände.

Joel Stade, förtroendevald socialdemokrat i Svenska kyrkan.