Ulrika Lorentzi: Det politiska samtalet måste handla om välfärdens utveckling

Bakgrundsbild: Michelle Plata I filmen ”Det omätbara”. Foto bakgrundsbild: Nils Petter Löfstedt/Stavro filmproduktion

En kvinna drar ned gardinerna och lägger ut små madrasser och filtar. Barn trippar in i rummet och lägger sig. Några barn får klättra över andra för att komma till sin plats. Någon kramar ett gosedjur. En man sitter mellan två barn och klappar båda på ryggen.

Barnen tystnar. Rummet blir stilla. Två förskolepedagoger har fått femton barn att somna i ett rum mitt på dagen.

Det är i filmen ”Det omätbara” som vi får vara med om vardagsundret eftermiddagsvila på förskola. 

Flera scener i filmen visar omsorgsarbetarnas yrkesskicklighet. Förmågan att läsa av situationen och möta en människas behov. Att det går lätt när en äldre man, som inte kan resa sig själv, får hjälp med att gå upp ur sängen och klä sig. Att som ensam pedagog lyckas hjälpa åtta förskolebarn att ta på sig ytterkläder, och samtidigt utstråla lugn och se varje barn. 

Men det finns också en annan historia. Vi får följa med hemtjänstpersonal när de jagar minuter mellan brukarna. En kvinna berättar om hur hon blev utbränd av jobbet i förskola för att det inte gick att ta rast. En undersköterska i äldreomsorgen säger att hon trivs på jobbet, men hon går under av jobbet. 

”De trappar ned på personalen. Vi säger ju aldrig stopp utan vi fixar det.”

Personalen försöker fixa det, tills de inte längre orkar. Facken i välfärden gav i somras ut rapporten ”Miljarder skäl för att förbättra arbetsmiljön” som beskriver att stressrelaterade sjukfall har femdubblats mellan 2010 och 2023. Välfärdssektorn är överrepresenterad. 

För några decennier sedan var välfärdsyrken friskyrken med låg sjukfrånvaro. Meningsfulla yrken med handlingsutrymme. 

För några decennier sedan var välfärdsyrken friskyrken med låg sjukfrånvaro. Meningsfulla yrken med handlingsutrymme. Men efter nedskärningar under 1990-talskrisen och en utveckling där välfärden styrs som om den vore en marknad, har välfärdsyrkena blivit riskyrken. För låg bemanning, ökad detaljstyrning, krav på granskning och administration samt att marknadslogiken tar överhanden – allt detta har lett till yrken där kraven är höga samtidigt som kontrollen över det egna arbetet är låg. Den arbetssituation som bidrar till mest ohälsosam stress. 

När jag såg filmen Det omätbara var det ett samtal efteråt med filmens regissör Nils Petter Löfstedt. Han konstaterade att det inte finns någon synlig motståndare i filmen. Han har inte stött på någon som säger att omsorgen borde göras fortare. 

Det finns ett starkt folkligt stöd för en gemensamt finansierad välfärd och alla partier säger att de satsar på välfärden. Ändå skärs det ned. Hur är det möjligt?

En förklaring är att statsbidragen till välfärden kräver aktiva beslut för att höjas. I LOs rapport ”Välfärdsgapet 2024”, som ges ut i dagarna, visar vi vad det leder till.

För de flesta anslag i statsbudgeten finns regler för hur de normalt ska utvecklas. Till exempel räknas bensinskatten och skiktgränsen för statlig inkomstskatt upp med förändringar i prisbasbeloppet plus två procentenheter. Avvikelser från detta syns, till exempel när regeringen inte räknade upp bensinskatten så redovisades det som en minskad intäkt.

Statsbidragen till kommuner och regioner har ingen sådan regel utan startar på minus i varje budgetprocess, jämfört med vad som behövs. De närmaste åren löper dessutom flera riktade statsbidrag ut. Med dagens beslut skulle kommuner och regioner få tio miljarder kronor mindre i statsbidrag 2026 än 2025 och året därefter ytterligare nio miljarder mindre.  

Så kommer det förmodligen inte bli, eftersom riksdagen kommer fatta nya beslut. Elisabeth Svantesson kommer lova nya miljarder till vården i budgeten 2026. Men hon kan göra det utan att statsbidragen ens höjs jämfört med 2025. 

Det behövs en regel för hur statsbidragen räknas upp, en indexering. Den ska dels säkra att statsbidragen hänger med när lönekostnader stiger och befolkningen växer, dels tydligare kompensera kommuner och regioner för kostnaderna från den åldrande befolkningen. Bidragen bör även räknas upp mer i lågkonjunktur och mindre i högkonjunktur. En sådan indexering skulle innebära att staten fortsatt står för sin andel av finansieringen av välfärd. 

En indexering för att garantera att vi har kvar dagens välfärd låter kanske futtigt. Men, som politikarbetsgruppen Fler ska vilja arbeta i välfärden konstaterar, vi måste komma till rätta med strukturfelen som gör att arbetsgivare inom välfärden tänker kortsiktigt och agerar mot sina och välfärdens långsiktiga intressen.

När den grunden finns kan det politiska samtalet handla om hur vi ska utveckla välfärden. Och vardagsundret eftermiddagsvila kan fortsätta ske på förskolor runt om i landet.  

Ulrika Lorentzi
välfärdsutredare LO

Läs mer: ”Kraften måste komma underifrån”