Turkiet vid ett avgörande vägskäl

19 mars fängslades Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och flera andra borgmästarkollegor som representerar det socialdemokratiska partiet CHP – vårt systerparti. De anklagas för korruption och terrorism, men fängslandena framstår allt tydligare som en del i ett grymt politiskt spel. 

Folkets reaktion har varit omfattande och flera massprotester har genomförts runtom i hela Turkiet. Regeringen har svarat med ökad repression. Massgripanden, tortyr, sexuella trakasserier och misshandel har rapporterats av Palmecentrets partners och andra människorättsorganisationer. Särskilt utsatta är unga aktivister som saknar tidigare politisk erfarenhet, och kvinnor. Amnesty Turkiet har nu begärt en oberoende utredning kring dessa uppgifter.

Civilsamhällsorganisationer, däribland Palmecentrets samarbetspartners, dokumenterar dessa brott och erbjuder juridiskt stöd till de drabbade. Men civilsamhällets möjligheter att agera begränsas av en allt hårdare lagstiftning och minskat internationellt stöd, samtidigt som landet befinner sig i en djup ekonomisk kris.

Gripandet av İmamoğlu är ett tydligt tecken på den djupa politiska kris som Turkiet befinner sig i. Protesterna som inleddes som en reaktion mot gripandet har snabbt utvecklats till en bredare rörelse med det största oppositionspartiet CHP i spetsen. Att oppositionen samlas mot utvecklingen inger hopp. Men för många känns det som landet nu står vid en avgrund och ett vägskäl.

Vi åkte därför nyligen till Ankara, med en delegation från det europeiska socialdemokratiska partiet, PES, för att uttrycka vårt starka stöd till CHP och de fängslade partiföreträdarna. Partiledaren Özgür Özel som tog emot oss var tacksam över alla internationella ansträngningar som görs för att sätta strålkastarljuset på det som nu sker i Turkiet. När omvärlden skakar i sina grundvalar är det lätt att den illavarslande utvecklingen i Turkiet förvinner från dagordningen och faller i glömska.

Och det ser dessvärre ut som att historien upprepar sig, 2016 fängslades den kurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtaş. Han hade då lyckats nå en växande väljarskara. Trots upprepade domar från Europadomstolen om att han bör friges sitter han fortfarande efter nio år fängslad. Fängslandet av Demirtaş följdes sedan av en systematisk nedmontering av det socialdemokratiska prokurdiska partiet HDP. Vid lokalvalen 2019 vann de makten i 65 av landets kommuner. 48 av dem kom sedan att tvångsförvaltas av staten.

Nu riktas samma metoder mot det största oppositionspartiet CHP och dess populäre ledare İmamoğlu som nyligen utsetts till partiets presidentkandidat i det kommande presidentvalet. Han har lyckats samla en bred väljarskara och är ett tydligt hot mot president Erdoğans makt. 

Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet. 

Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet. 90 procent av de nationella medierna ligger under statlig kontroll. Enligt V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet är Turkiet en valautokrati. Det innebär att det fortfarande hålls val men att grundläggande demokratiska friheter som yttrandefrihet, pressfrihet och rättsstatens oberoende är kraftigt undergrävda. 

Landet ligger på 149:e plats av 180 på Reportrar utan gränsers 2024 års pressfrihetsindex. En av de nyligen fängslade journalisterna är svenske Joakim Medin som försökte resa in i landet för att bevaka protesterna. Han anklagas för att ha förolämpat presidenten Erdoğan och för terrorism. En vanlig anklagelse för att gripa och tysta kritiska röster och journalister.

Civilsamhället och universiteten i landet möter samma behandling. Länge har de varnat för en alltmer tilltagande auktorisering. Men trots att Turkiet under längre tid visat upp denna negativa utveckling säger många i landet att Turkiet nu står vid ett avgörande vägskäl: återgång till demokrati, eller mot en fullständig autokrati. Folkmassornas protester och oppositionens beslutsamhet att fortsätta ta upp kampen mot regeringen inger dock hopp.

Men de behöver hjälp, nu mer än någonsin. Det finns fortfarande en optimism och framåtanda hos CHP, ett självförtroende som vilar i det breda stödet i samhället, inte minst bland ungdomar. Men de klarar det inte ensamma. Det behövs internationell solidaritet.

Vi står inför en ny tid. Vilken väg Turkiet väljer att gå kommer också att prägla utvecklingen i Europa och vårt närområde. Stora högerauktoritära strömningar i världen och krig visar hur snabbt instabilitet kan spridas. Som Natomedlem är Turkiets demokratiska utveckling nödvändig. Är det något vi lärt oss genom historien är det att auktoritära regimer och grannar varken för med sig fred eller stabilitet. Tvärtom. 

Men det behöver inte bli så, det turkiska folket och dess demokratiska opposition har inte förlorat slaget. Långt ifrån. Det är den progressiva rörelsen i landet som är garanten för ett demokratiskt Turkiet, men de behöver vårt stöd. Därför måste Sverige och EU i alla de viktiga samarbeten vi har med Turkiet fortsätta att lyfta vikten av demokrati och yttrandefrihet. Sverige och EU måste också fortsätta att ge aktivt stöd till de demokratiska krafterna i landet som vågar försvara yttrandefrihet, jämställdhet och rättssäkerhet. 

Vi socialdemokrater kommer fortsätta att stå vid våra turkiska systerpartiers sida i deras kamp så länge som det kommer att behövas. 

Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paula Carvalho Olovsson
internationell sekreterare Socialdemokraterna