Tio år och sjunkande siffror då utmanas L-ledaren – igen
Tio år och sjunkande opinionssiffror – då petade Jan Björklund Lars Leijonborg från partiledarskapet.
– Ju högre upp du kommer, desto större blir ansvaret.
Nu har Björklund själv suttit i tio år, backat i två val och opinionsstödet är 2,5 procentenheter lägre än Leijonborgs.
Två gånger har valanalysen kritiserat att partiet inte lyckats bredda sig. En kritik som Birgitta Ohlsson riktade redan 2007.
Birgitta Ohlsson utmanar nu Jan Björklund om partiledarskapet i Liberalerna. Ohlsson förklarade redan inför partiledarskiftet 2007 att partiet behövde breddas.
– Budskapet från medlemmarna är att Folkpartiet ska stå för tydlig marknadsekonomi, för kunskap i skolan och att arbete ska löna sig. Men vi måste förbättra oss väldigt mycket när det gäller klassiska socialliberala värderingar, tydligare jämställdhetsprofil, miljöprofil, och välfärdsprofil, sa Ohlsson till TT.
I partiets analys av valet 2010 påtalades behovet av en breddning. Björklunds trovärdighet i skolfrågan räcker inte för att få partiet att lyfta. Men breddningen uteblev och i partiets valanalys 2015 återkom kritiken.
”För att bli ett parti för många fler är det inte tillräckligt för Folkpartiet att ha ett stort förtroende i en enda av de största samhällsfrågorna…
Partiet har under Björklund enligt valanalysen misslyckats med att ta för sig ”i politikens absoluta huvudfrågor: ekonomin och sysselsättningen… Inte heller i de klassiska välfärdsfrågorna om sjukvård, omsorg och socialförsäkringar är Folkpartiet tillräckligt närvarande.”
– Han har gjort ett bra jobb under tio år, men jag tror att vi behöver en ny kraft som kan driva oss framåt.
– Jag vet att jag inte har stöd av hundra procent. Men jag känner att jag har tillräckligt stöd.
Dessa uttalanden från Katrineholms FP-gruppledare respektive partiledaren är från 2007. Men de kunde lika gärna vara från 2017. Diskussionen är den samma nu som när Leijonborg tvingades bort. Med den skillnaden att opinionsläget nu är sämre.
Och Novus mätning av sakfrågeförtroendet i april hade L tappat som bästa parti i skolfrågan.
Spiken i kistan för Lars Leijonborg 2007 var när hans och Björklunds hemdistrikt Stockholm krävde ett partiledarskifte.
– Jag tar inte strid med Lars. Jag stödjer Lars. Om han däremot väljer att avgå så hamnar situationen i ett nytt läge, sa Björklund taktiskt till Aftonbladet.
Han stämde in i kritiken mot partiets sjunkande förtroende och placerade ansvaret främst på partiledaren.
– Ju högre upp du kommer, desto större blir ansvaret.
Leijonborg hade då fått 7,5 procent i valet 2006, och alliansen kunde bilda en majoritetsregering.
Björklund har förlorat regeringsmakten, tappat all riksdagsrepresentation från skogslänen, och partiet ligger 2,5 procentenheter under det valresultat som fick Björklund att utmana Leijonborg.
Birgitta Ohlsson, som på nationaldagen visade bilder på Instagram hur hon fikade med Per Ahlmark, framhåller att just Ahlmark tog över med bara ett år kvar till valet – segervalet 1976.
Men Ahlmarks fingertoppskänsla för när en partiledare ska bytas ut är å andra sidan inte klockren. Ahlmark ville byta ut Leijonborg i maj 2001. Ja, senare än så, minns dåvarande partisekreteraren Johan Pehrson på Twitter:
”Juni 2002. Jag partisekreterare. Sifo 3,6. Gamla partiled. ringer och skriker att jag måste få bort Lars. Vi står fast. Tredubblas i valet.”
